Hänvisar till..
Svartadiamant.blogspot.com
Har bestämt mig för att ta bort denna blogg och börja om på ny kula. Nya tider, ny blogg! Framförallt kommer jag använda den andra bloggen till att spara sådant jag verkligen vill spara för att eventuellt kunna använda materialet i framtiden. Drömmen är en bok.
Cry little sister.
Är så låg idag. Satt hela föreläsningen idag och ömsom strösurfade på facebook, ömsom letade information om operationen som pappa ska genomgå. Har ingen motivation till någonting. Känner mig helt apatisk. Försöker fylla tiden med småsaker som tar upp mina tankar; ta bilder, skriva sms, kolla på menlösa klipp på youtube. I stunder som dessa undrar jag om jag någonsin kommer att lära mig hantera detta själsliga tillstånd på ett konstruktivt sätt. För just nu är allting mörkt, inte ens festen på lördag lockar. Vill ringa återbud till hela världen och bara lägga mig i min säng och aldrig stiga upp igen. Och någonstans har jag svårt att sätta fingret på vad allt bottnar i; pappa, ensamheten, tentaångest, besvikelse över gamla vänner som svikit? Känner mig oerhört bitter och det är något jag verkligen inte vill vara. Bitterhet tar energi och kraft, suger ut allt liv som finns inombords.
Jag antar att en del av mitt tillstånd just nu beror på pappa, på hans besök igår och hur han pratade som om han inte fanns mer, som att det var sista gången jag såg honom i vaket tillstånd. Jag vet att han målar fan på väggen, att operationen har goda chanser att lyckas. Men någonstans tär det ändå på mig att vara den som fångar upp honom, att jag ska behöva agera förälder åt min egen far, som aldrig någonsin varit en far för mig. Varje gång jag träffar honom påminns jag om hur saker har varit och om hur saker hade kunnat vara om han hade brytt sig om mig under min uppväxt. Samtidigt känner jag ett stort ansvar för honom eftersom vi genom blodsband ändå är sammanlänkade. Besvikelsen och smärtan blandas med vånda över att i framtiden kanske ångra att jag aldrig förlät och var en medmänniska. Någonstans vet jag att han behöver mig mer än vad jag behöver honom och jag har svårt att vända ryggen åt en människa i nöd.
Känslan av att sakna ett sammanhang hänger också över mig. Jag avskyr att höra om alla andras partners, för det påminner mig om hur ensam jag själv är och hur svårt jag har att hitta killar som inte är destruktiva för mig. Jag är en magnet för killar med destruktivt leverne, ett trassligt förflutet och antingen väldigt pompöst eller obefintligt självförtroende. När jag rannsakar mitt inre inser jag att jag känner mig väldigt ensam och även om jag vill tro att jag är värd något bra, så har jag samtidigt svårt att verkligen tro det.
Meningslösheten.
Just nu är jag i flykttillstånd. Vill bort från mig själv och från allt. Och allt känns så värdelöst; två steg framåt och tjugo bak. Jag förändras aldrig. Jag är alltid samma jag-svaga människa.
Och det gör så ont att tänka på att de jag öppnat upp mig för ser mig som en vidrig människa. Att jag "bara maler på om mina problem", att jag är en dålig vän som inte tillför något. Sen sitter de där, de som är lite bättre än jag och klappar varandra på axeln över hur bra de är i jämförelse med mig. I alla fall är det så det känns och hur det kändes den där natten 60 mil härifrån. Och det gör mig så jävla less att jag inte ens tänker försöka för det känns meningslöst. Det är tre mot en och det har det varit ganska länge nu.
Det finns ingen jag kan prata med längre. Ingen jag litar på. Och det finns ingen som orkar med någon som jag.
Vill bara kura ihop mig och försvinna från denna värld nu tack.
Förändringen.
Jag har insett att min mamma har väldigt rätt i mångt och mycket. Denna gången är inget undantag; människor träffas och människors skiljs åt. Vid vissa tidpunkter i livet träffar man människor som passar perfekt för en. Men med tiden växer man isär och finner att man inte alls är speciellt lika längre. Kanske är man istället väldigt olika och det som en gång förde en samman är det som kapar banden, för att den andra inte känner likadant längre. Sedan finns det tvillingsjälar som alltid kommer finnas vid ens sida, men tyvärr tror jag att de är väldigt få, vilket också gör dem så speciella.
Jag har varit med om uppbrott mellan mig och en del av mina äldre vänner. Jag har upplevt hur man en dag vaknar upp och inser att det kanske inte finns så mycket att hämta i relationen längre. På något sätt har jag blundat för det för att dessa människor betytt lite extra för mig. De har varit med mig genom så mycket. Följt mig från att jag var ett mentalt vrak till att jag blev en vuxen, självständig kvinna med stolthet och värdighet. De har varit mina stöttepelare och bundsförvanter, människor som jag kunnat dela både glädje och sorg med.
Dessa människor är inga hemska eller illvilliga människor. Men de handlar efter sina egna erfarenheter och projicerar saker på mig, tillskriver mig sådant som kanske egentligen ligger dem närmare till hands än mig. Jag inser att jag kanske har sett ganska onyanserat på dem, att jag glorifierat dem pga. deras förmågor att kunna dissikera andra människor och deras problem, men att jag inte insett att de inte riktigt kan hantera sina egna problem och att det drabbar mig. Kanske gör vi varandra mer skada än nytta. Kanske plockar vi fram det värsta i varandra istället för det bästa. Jag tror inte det finns någon bad guy här, men det känns som om allt har förändrats.
Mjölkpaketen.
Natten.
Fuck you, fuck you very, very much.
Såg honom online i natt. Skickade ett mejl och frågade hur saker egentligen ligger till, om jag ska tolka hans tystnad de tre senaste dagarna som att han ändrat sig angående mig/oss eller om han bara haft fullt upp. Inget svar trots att jag ser att han läst mejlet. Och här satt vi i nästan 12 timmar i måndags och pratade om våra värderingar i livet och om vikten att vara tydlig och rak samt att ingen av oss orkar med fler komplicerade människor. Vad fan är då detta?!
Sluta spela dina spel med mig, din jävla apa! Jag har haft lättare att förstå de utvecklingsstörda jag jobbar med än att förstå dig. De kan i alla fall visa med kroppsspråk vad fan de vill. Du bara blir tyst utan någon som helst förklaring trots att det var DU som tog alla initiativ till att kramas och kyssas i måndags. Och det var du som följde mig till tåget och frågade ”om vi vill ses igen” och höll om mig precis som om vi vore ett par. Du pussade mig i pannan, som om jag faktiskt betydde något för dig.
När jag skrev i tisdags och frågade om du ville ses i början av nästa vecka svarade du väldigt positivt ja. Schizofren, måhända?!
Jävla människa, jag är både snygg, smart och faktiskt jävligt empatisk och snäll (när man behandlar mig väl!). Tar du inte till vara på den här chansen är du fan dum i huvudet!
Lyssna på texten:
Pessimisten.
Typiskt mig att när något går bra börjar jag tvivla; varför skulle han välja mig när han kan hitta någon mycket smalare och snyggare? Varför välja mig när det finns tjejer som är smartare och mer framgångsrika än jag? Vi ska ses nästa vecka och inom mig känns det redan som om jag förlorat. Borde jag ens ge mig in på detta? Om inte jag kan tycka att jag är värd honom, hur ska han kunna tycka det då? Och om jag ständigt går omkring och känner så här, hur fan ska jag någonsin hitta en partner, göra karriär och överhuvudtaget må bra med mig själv?
Det känns lite som att det inte spelar någon roll hur mycket jag tränar, jobbar, går i terapi. Mitt självförtroende blir aldrig bättre. Hur gör man?
Natalie uppmärksammade mig på hur mycket som hänt sedan jag var 14-15 och led av social fobi så till den grad att jag inte ens kunde titta folk i ögonen. Men det går för långsamt. Har jag tur hinner jag känna mig tillfreds med mig själv lagom till jag är 40 och börjar få hängbröst och räknar ner inför klimakteriet. Blir tokig på mig själv!
Update.
Smaller.
Uppdatering.
"Bara" 4.5 timme kvar tills jag får gå hem och lägga mig.
Jag vet inte.
Känner mig ensam. Saknar, men jag vet inte vad. Längtar, men vet inte till vad.
Det finns emotioner inom mig som kämpar mot varandra, och jag säger; må bäste man vinna.
Undrar om jag saknar dig även om jag inbillar mig att jag inte gör det. Undrar hur det hade varit om du stannat ytterligare två dagar. Hade saker varit annorlunda då eller hade saker bara blivit ännu värre?
Undrar varför jag börjar tänka på dig nu. Vi har inte hörts sedan jag vet inte när, och dina smeknamn på mig är fortfarande ett slags skräckblandad förtjusning. Jag både njuter och ryggar tillbaka vid tanken.
Kanske för att jag känner mig ensam och för att jag då tänker på dig, idealiserar och tänker att få människor är som du. Att jag har så lätt för att bli förälskad, men aldrig så lätt för att bli så hals över huvud kär som jag var i dig. Att du tryckte på precis rätt knappar, dissikerade mig så som ingen annan.
Jag både hatar och idealiserar dig. Om vartannat. Du står för allt det goda och allt det onda. Och det mest förbluffande är att du fortfarande, i de svagaste av stunder, finns i mina tankar.
Längtan, saknad, livet.
En blandning mellan längtan och farhågor; en påminnelse om myntets båda sidor och om livets alla skeden. Att inse att man måste smaka lite surt för att få smaka sött, men att det sura smakar så förbaskat surt.
Bäst just nu.
Den sortens kommentarer är alltid jätteuppskattade när man är på väg hem, alldeles svettig och med gammalt smink.
2. Provade en klänning i storlek S. Dock en stretchig, stor modell. Den passade. Fatta lyckan att få på sig ett plagg i storlek S efter alla dessa tjockis-år!
3. Träffade Mimmi idag. Vi har inte träffats sedan innan hon reste till Amerika, vilket är typ 3 år sedan. Hade vansinnigt trevligt.
4. Klarade läkemedelstestet (alla rätt!) och ska nu få min medicin-delegering.
5. Sisters of mercy kommer till Lund i November.
Lördag.
Blev bjuden på middag igår av en trevlig kille. Idag är det jag, Gandalf och kostymfilm.
Du får aldrig hela mig.
När jag satt i Jespers bil med vinden i mitt hår, glidandes genom Limhamns finaste kvarter, tänkte jag att "såhär vill jag verkligen bo"; nära havet och i en vacker villa där jag kan inreda med vackra, antika möbler och skapa min egen lilla oas. Men när vi kom in i själva samhället fick jag den där välkända klumpen i magen. När jag såg människorna, andades in det psykiska klimatet. Jag är uppvuxen i den här sortens samhällen, där allt som räknas är vilka kläder du har, vilken bil din pappa kör och hur många miljoner din villa är värd.
I 21 år bodde jag i den sortens "idyll" och jag passade aldrig in, för jag försökte aldrig passa in. Jag har alltid varit den där som inte tänker göra något bara för att alla andra gör det, som inte köper konceptet att man ska följa strömmen. Jag har alltid varit väldigt egen, på gott och ont.
Jag har en vision om hur jag vill leva, men den går stick i stäv med min relation till omvärlden. Jag vill ha min idyll, min oas, men jag vill inte bli medlem i den där "klubben för inbördes beundran" som så ofta finns i den här typen av områden.
När jag tänker efter är jag inte en grupp-människa. Jag kan samarbeta om jag måste och jag är socialt kompetent. Men jag trivs inte länge i gruppkonstellationer. Det kryper i mig och jag får svårt att andas. Jag behöver ensamtid; att få tänka, känna och reflektera.
Jag är nog den där grannen som man aldrig riktigt får grepp om, som sträcker ut lillfingret men aldrig någonsin hela handen.
Pusslet.
Förundras över hur den bild jag en gång hade för mitt inre inte överensstämmer med det jag nu försöker få ihop. Så vi klipper och klistrar och tänjer på gränserna. Och någon gång ska pusselbitarna väl ändå gå ihop?
Problemet är dock bara att ingen kan förstå. Alltså lägger jag locket på.
Svarta diamant.
På senaste tiden har jag känt en intensiv längtan efter någon. Något vackert och fint, som går bortom alla ytliga spel. Men jag vet att de krav jag ställer är orimliga. Jag vill ha någon som fullkomligen ”golvar” mig, någon som får de där fjärilarna i magen att dansa jitter-bugg och quick-step. Men jag ställer löjligt höga krav, kanske inte så mycket på det utseendemässiga som det personlighetsmässiga och intressemässiga. Jag kommer nog aldrig att hitta en person med liknande intressen, samma personlighet som jag och alla de där andra personlighetsdragen som jag ”måste ha” för att inte tröttna. Och jag är jävligt dålig på att kompromissa med det. Kanske är jag en liten dryg diva som skulle behöva bli nedputtad från min tron.
Faktum kvarstår; jag drömmer om att vara sådär kär som jag var för 4-5 år sedan (men i en person som faktiskt förtjänar det) och jag vill ha kräkframkallande gulliga samtal och promenader hand i hand och solnedgångar och mysiga middagar och någon som jag faktiskt vill dela min säng med utan att känna för att knuffa ner honom på golvet eller kasta ut honom ur min lägenhet.
Just nu tvivlar jag dock på att det kommer bli så. Jag har för många krav, issues, skyddsmekanismer och allt i en enda salig röra. Och antingen hittar jag någon som inte alls förstår mig, eller så hittar jag någon som förstår mig alldeles för väl, någon som jag får plocka upp och stötta. Jag har inte tid att bygga upp någon annan när mina egna pusselbitar själva försöker hitta varandra och lägga det där evighetspusslet.
Eller så kanske det inte blev mer än sommaren 2006.
Bra dagar.
Dessutom ska jag ev. gå medicindelegerings-kursen redan nästa vecka så att jag kan hoppa in och vikariera nästkommande helg. Kommer också gå tre intensivdagar nu i juni, innan mitt sommarschema börjar i juli. Dock kommer jag troligtvis bli inringd redan i juni eftersom de behöver mycket folk. Och det känns helt okej att jobba natt. Äntligen får jag i alla fall känna att jag gör något vettigt och att jag dessutom gör något bra för mig själv och andra. Jag ser också fram emot att börja tjäna mina alldeles egna pengar. Har lånat en del pengar från mitt sparkonto under de här månaderna och jag ska försöka lägga tillbaka dem nu och spara undan lite till så att jag kommer ett steg närmre min dröm om en sekelskiftsvåning med massa antika möbler.
Jag mår fortfarande sådär i själen. Men igår var verkligen en bra dag som jag kommer hämta krafter från länge. Är så glad att jag träffat Natalie. Hon förstår mig och vi kompletterar varandra så bra. Tror dessutom hennes personlighet smittat av sig lite på mig, för jag tar inte lika mycket skit från människor som jag brukade göra.
Jag tror att allting kommer lösa sig med tiden. Det är bara jobbigt med de där svackorna som jag inte riktigt kan rå över. För när det är svart så är det jävligt svart och jag har svårt att se nyanserat på saker och ting. Men ingenting är beständigt, och förhoppningsvis inte detta heller.
Svackor eller ej. Jag försöker att värdera de stunder jag mår bra och tänka att jag faktiskt mår riktigt bra ibland.
Sisters of mercy till Sverige!
