Update.

Jag ska på dejt snart. Vi ska gå på museum i Lund. Ser fram emot det med stor förväntan. I övrigt jobbar och sover jag rätt mycket. Ibland äter jag också.

Smaller.

Klockan är 03:30. Vinden smeker över trädkronorna. Mörkret får sakta ge efter för ljusets antågande. Jag tänker på alla de där orden som aldrig blev sagda. Ord som byggt bo i mitt medvetande och som längtar efter frigörelse. Jag vill släppa dem lösa, kosta vad det kosta vill. Men tiden är inte rätt. Det är den sällan. Jag börjar undra om rätt tid verkligen existerar, eller om det är något man stjäler, likt en tjuv om natten. Den eviga längtan gör sig påmind, den ekar ihåligt inuti mig. När allt kommer omkring är drömmarna bättre än verkligheten. Människor är dåliga marionettdockor.


Uppdatering.



"Bara" 4.5 timme kvar tills jag får gå hem och lägga mig.


Jag vet inte.

Känner mig ensam. Saknar, men jag vet inte vad. Längtar, men vet inte till vad.
Det finns emotioner inom mig som kämpar mot varandra, och jag säger; må bäste man vinna.

Undrar om jag saknar dig även om jag inbillar mig att jag inte gör det. Undrar hur det hade varit om du stannat ytterligare två dagar. Hade saker varit annorlunda då eller hade saker bara blivit ännu värre?

Undrar varför jag börjar tänka på dig nu. Vi har inte hörts sedan jag vet inte när, och dina smeknamn på mig är fortfarande ett slags skräckblandad förtjusning. Jag både njuter och ryggar tillbaka vid tanken.

Kanske för att jag känner mig ensam och för att jag då tänker på dig, idealiserar och tänker att få människor är som du. Att jag har så lätt för att bli förälskad, men aldrig så lätt för att bli så hals över huvud kär som jag var i dig. Att du tryckte på precis rätt knappar, dissikerade mig så som ingen annan.

Jag både hatar och idealiserar dig. Om vartannat. Du står för allt det goda och allt det onda. Och det mest förbluffande är att du fortfarande, i de svagaste av stunder, finns i mina tankar.


Längtan, saknad, livet.

Jag tar tillbaka att det inte kändes, för det gjorde det. Det var iskalla vindar mot mitt anlete och en dimma som sakta tornade upp sig kring mig. Att upptäcka att jag fortfarande längtar och väntar. Att det inom mig finns en girighet jag ej kan stilla; en törst av sällan skådat slag. En törst som gör mig yr och liten, skör och bräcklig.

En blandning mellan längtan och farhågor; en påminnelse om myntets båda sidor och om livets alla skeden. Att inse att man måste smaka lite surt för att få smaka sött, men att det sura smakar så förbaskat surt.

RSS 2.0