Jag vet inte.
Känner mig ensam. Saknar, men jag vet inte vad. Längtar, men vet inte till vad.
Det finns emotioner inom mig som kämpar mot varandra, och jag säger; må bäste man vinna.
Undrar om jag saknar dig även om jag inbillar mig att jag inte gör det. Undrar hur det hade varit om du stannat ytterligare två dagar. Hade saker varit annorlunda då eller hade saker bara blivit ännu värre?
Undrar varför jag börjar tänka på dig nu. Vi har inte hörts sedan jag vet inte när, och dina smeknamn på mig är fortfarande ett slags skräckblandad förtjusning. Jag både njuter och ryggar tillbaka vid tanken.
Kanske för att jag känner mig ensam och för att jag då tänker på dig, idealiserar och tänker att få människor är som du. Att jag har så lätt för att bli förälskad, men aldrig så lätt för att bli så hals över huvud kär som jag var i dig. Att du tryckte på precis rätt knappar, dissikerade mig så som ingen annan.
Jag både hatar och idealiserar dig. Om vartannat. Du står för allt det goda och allt det onda. Och det mest förbluffande är att du fortfarande, i de svagaste av stunder, finns i mina tankar.
