Förändringen.
Jag har insett att min mamma har väldigt rätt i mångt och mycket. Denna gången är inget undantag; människor träffas och människors skiljs åt. Vid vissa tidpunkter i livet träffar man människor som passar perfekt för en. Men med tiden växer man isär och finner att man inte alls är speciellt lika längre. Kanske är man istället väldigt olika och det som en gång förde en samman är det som kapar banden, för att den andra inte känner likadant längre. Sedan finns det tvillingsjälar som alltid kommer finnas vid ens sida, men tyvärr tror jag att de är väldigt få, vilket också gör dem så speciella.
Jag har varit med om uppbrott mellan mig och en del av mina äldre vänner. Jag har upplevt hur man en dag vaknar upp och inser att det kanske inte finns så mycket att hämta i relationen längre. På något sätt har jag blundat för det för att dessa människor betytt lite extra för mig. De har varit med mig genom så mycket. Följt mig från att jag var ett mentalt vrak till att jag blev en vuxen, självständig kvinna med stolthet och värdighet. De har varit mina stöttepelare och bundsförvanter, människor som jag kunnat dela både glädje och sorg med.
Dessa människor är inga hemska eller illvilliga människor. Men de handlar efter sina egna erfarenheter och projicerar saker på mig, tillskriver mig sådant som kanske egentligen ligger dem närmare till hands än mig. Jag inser att jag kanske har sett ganska onyanserat på dem, att jag glorifierat dem pga. deras förmågor att kunna dissikera andra människor och deras problem, men att jag inte insett att de inte riktigt kan hantera sina egna problem och att det drabbar mig. Kanske gör vi varandra mer skada än nytta. Kanske plockar vi fram det värsta i varandra istället för det bästa. Jag tror inte det finns någon bad guy här, men det känns som om allt har förändrats.
Mjölkpaketen.
Natten.
Fuck you, fuck you very, very much.
Såg honom online i natt. Skickade ett mejl och frågade hur saker egentligen ligger till, om jag ska tolka hans tystnad de tre senaste dagarna som att han ändrat sig angående mig/oss eller om han bara haft fullt upp. Inget svar trots att jag ser att han läst mejlet. Och här satt vi i nästan 12 timmar i måndags och pratade om våra värderingar i livet och om vikten att vara tydlig och rak samt att ingen av oss orkar med fler komplicerade människor. Vad fan är då detta?!
Sluta spela dina spel med mig, din jävla apa! Jag har haft lättare att förstå de utvecklingsstörda jag jobbar med än att förstå dig. De kan i alla fall visa med kroppsspråk vad fan de vill. Du bara blir tyst utan någon som helst förklaring trots att det var DU som tog alla initiativ till att kramas och kyssas i måndags. Och det var du som följde mig till tåget och frågade ”om vi vill ses igen” och höll om mig precis som om vi vore ett par. Du pussade mig i pannan, som om jag faktiskt betydde något för dig.
När jag skrev i tisdags och frågade om du ville ses i början av nästa vecka svarade du väldigt positivt ja. Schizofren, måhända?!
Jävla människa, jag är både snygg, smart och faktiskt jävligt empatisk och snäll (när man behandlar mig väl!). Tar du inte till vara på den här chansen är du fan dum i huvudet!
Lyssna på texten:
Pessimisten.
Typiskt mig att när något går bra börjar jag tvivla; varför skulle han välja mig när han kan hitta någon mycket smalare och snyggare? Varför välja mig när det finns tjejer som är smartare och mer framgångsrika än jag? Vi ska ses nästa vecka och inom mig känns det redan som om jag förlorat. Borde jag ens ge mig in på detta? Om inte jag kan tycka att jag är värd honom, hur ska han kunna tycka det då? Och om jag ständigt går omkring och känner så här, hur fan ska jag någonsin hitta en partner, göra karriär och överhuvudtaget må bra med mig själv?
Det känns lite som att det inte spelar någon roll hur mycket jag tränar, jobbar, går i terapi. Mitt självförtroende blir aldrig bättre. Hur gör man?
Natalie uppmärksammade mig på hur mycket som hänt sedan jag var 14-15 och led av social fobi så till den grad att jag inte ens kunde titta folk i ögonen. Men det går för långsamt. Har jag tur hinner jag känna mig tillfreds med mig själv lagom till jag är 40 och börjar få hängbröst och räknar ner inför klimakteriet. Blir tokig på mig själv!
