Som Shakespeare sa.
Dessa oändliga charader som aldrig tar slut.
Detta ständiga törstande efter rampljusets strålande glans,
som om vi vore intet om den inte fanns.
Luft.
Strutsen.
Upprörda röster, ölburkar, människor som står samlade i små klungor. Och jag undrar för mitt stilla inre hur de hamnade där.
Det är med viss sorg i själen jag går därifrån, lämnar det som alla vet om men som ingen vill kännas vid.
Syns det inte så finns det inte.
Blundar vi så kanske vi glömmer bort.
Åhléns nästa.
Läppar tiger, ögon talar.
Vita byggnader. Vita väggar. En doft av uppgivenhet och hoppfullhet. Ett virrvarr av korridorer, dörrar och anonyma ansikten. Att se dig så där som jag aldrig sett dig förut, så liten och utsatt. Ihopsjunken och gammal.
Utan dig hade jag aldrig existerat, ändå har jag levt hela mitt liv utan dig vid min sida.
Nu sitter vi här mellan fyra väggar. Sterila och kalla. Ögon som letar efter en flyktväg, händer som febrilt famlar efter något att hålla fast vid. Tårar som bränner bakom ögonlocken och ord om väder och vind, vår 23 år långa historia till trots.
Känslor som aldrig yttrats, frågor som aldrig fått svar.
En gång var jag liten och hjälplös. Nu sitter vi här. Ombytta roller.
World coming down.
En känsla av tomhet.
En ekande,
malande känsla
krypandes
innanför skinn och ben.
Letandes längs med ryggrad
och fingerspetsar.
Förgiftar omgivningen med dess odör.
En odör som sprids likt pest
över livets karga landskap.
En stank
av allt det vi människor räds.
Imagination.
Korthuset raserades. Visionerna och drömmarna likaså. Fönstret som stod på glänt är stängt och dörren har för längesedan slagit igen. Förrädiska kyla.
Some girls wander by mistake.
Livet är ett ständigt förändringsarbete. När jag var yngre trodde jag att livet handlade om ett slags trappsystem, där man ständigt tog ett kliv uppåt, tills man till slut nådde sista trappsteget. Sista trappsteget då alla mål och visioner var uppfyllda. Då var jag ung och på gränsen till för naiv för mitt eget bästa. Ändock var det en vacker tanke, att livet skulle vara så lätt. Jag tror också att det var den tanken som många gånger höll mig flytande i en värld som annars varit för svår att tas in i mitt medvetande.
Numera har jag insett att livet är lite som en berg-och-dalbana, en färd utan vetskap om slutdestination eller när nästa backe komma skall. En hisnande färd där man ständigt upptäcker nya saker om sitt eget väsen och dess förmågor och brister, inte minst i kontrast till andra individer. Ett ständigt sökande, många gånger utan svar.
I en värld där det ej tycks finnas något entydigt svar på vad som är rätt eller fel. I en värld där vi alla tycks stå väldigt ensamma.
Fiktion.
De sista skälvande timmarna, en ambivalens kring att ta din hand och leva de sista timmarna som om inget annat existerade, eller bara låta dem passera i apatins tecken.
Att rädda sig själv från ett förlist skepp, innan vi nödställda spolas i land, sargade av vågornas obarmhärtighet.
Den ständiga kampen mellan hjärta och hjärna, kropp och själ.
Regression.
En ekande tomhet pulserandes inom mig.
Mitt mantra att inte falla, att finna tröst.
Nonsense.
lägger band på alla känslor precis som man bör.
Du döljer dig bakom en mur av glas,
liten och hjälplös och rädd för att gå i kras.
Du blickar ut över världen som gjort dig så illa,
baddar dina sår så rädd för att trilla.
Du plåstrar om ditt hjärta och din nakna själ,
den som en gång var din akilleshäl.
Det var en gång.
Jag vill lägga förband om ditt hjärta,
blåsa bort sorgen ur din själ.
Likt morgonens första solstrålar,
vill jag smälta daggen från ditt sorgsna anlete.
Ty, min kära, morgonens dimma är numera ett minne blott.
Likt höstens trädkronor vill jag visa dig en hel palett av färger.
Likt vårens första knoppar vill jag väcka dig till liv.
Jag vill vara jordskalvet som väcker dig ur koman,
förlöser dig från dina bojors kalla tvivel.
Gonna write your name high on that silver screen.
Jag vet inte om jag tror på något slags reinkarnation eller ett liv efter döden. Men ibland träffar man en människa som väcker något till liv inom en, något som man trodde var dött. och på något vis känns det som om vi träffats i en annan livstid, som om våra själar var bekanta långt innan våra kroppar mötte varandra. Den där känslan av samhörighet, som om tiden står stilla och hela världen runtomkring slutar existera när du berör min hud.
Världen har litegrann tappat sina gyllene, klara färger. Det är lika mycket vinter i mitt hjärta som landskapet utanför mitt fönster. Grått, kallt men trånandes efter vårens värme och intensitet.
Ohne dich.
| Ibland när jag ligger i min säng tänker jag på dig. På de nätter då du låg bredvid mig. Jag minns din trygga andhämtning och hur din nakna hud berörde och förförde. Hur den värmde så väl min nakna kropp som själ. Jag skulle kunna ligga vaken och bara betrakta dig. Frossa i skönhet bortom tid och rum tills inget annat existerar. Jag minns fortfarande den berusning jag kände första gången jag tittade in i dina ögon. De säger att ögonen är själens spegel. När jag tittade in i dina förstod jag hur sant det är. |
Die mauer.
Att bygga murar är dock ingen svaghet. Det är ett mänskligt drag. Att få slicka sina sår och bida sin tid.
