Bela Lugosi

Om jag skulle jämföra mig själv med någon så skulle det nog bli Itzhak Skenström. Han är precis som jag när det kommer till musik och speciellt klassisk musik.
Man måste gilla eldsjälar.


Mannen - myten - legenden:

När jag läste musikhistoria på gymnasiet kom jag för första gången i kontakt med satsen Lacrimosa ur Mozarts Requiem. Det var något utav det absolut vackraste jag någonsin hört. Jag var alldeles hänförd. När jag kom hem lyssnade jag på den om och om igen.

Requiem är det stycke som jag alltid kommer tillbaka till, oavsett hur många nya kompositörer och stycken jag än hittar. Min lärare benämnde det som ett genis mästerverk och jag kan inte annat än att hålla med. Detta är ren perfektion.

 

Jag vet inte om jag tror på något slags reinkarnation eller ett liv efter döden. Men ibland träffar man en människa som väcker något till liv inom en, något som man trodde var dött. och på något vis känns det som om vi träffats i en annan livstid, som om våra själar var bekanta långt innan våra kroppar mötte varandra. Den där känslan av samhörighet, som om tiden står stilla och hela världen runtomkring slutar existera när du berör min hud.

Världen har litegrann tappat sina gyllene, klara färger. Det är lika mycket vinter i mitt hjärta som landskapet utanför mitt fönster. Grått, kallt men trånandes efter vårens värme och intensitet.

Redan som barn var jag väldigt annorlunda jämfört med andra tjejer. På dagis lekte jag mest med killarna och såg så pojkig ut att många tog mig för just en pojke. Det var först när jag kom in i tonåren som jag på allvar började bejaka en mer feminin sida av mig själv. Jag har dock aldrig varit den där typiska tjej-tjejen, varken då eller nu.

Det är ganska farligt att försöka peka ut ett beteende som maskulint eller feminint då det givetvis finns undantag som bekräftar regeln samt att man på sätt och vis stärker könsstereotyperna. Efter att ha studerat människors beteenden under ganska lång tid har jag dock funnit att det finns vissa drag som är mer feminina respektive maskulina.

Jag går inte riktigt ihop med tjejer som har de där typiskt feminina särdragen. Jag känner mig totalt alienerad. Ikväll blev jag åter igen varse hur annorlunda jag är i en del sammanhang. Jag befann mig på en ganska trevlig tv-spelskväll där det bara befann sig killar. Det var gemytligt, enda tills det kom några andra vänner med sina sambos i släptåg. När vi tre hondjur blev lämnade ensamma yttrade de inte så mycket som ett ord till mig utan pratade bara sinsemellan om privata angelägenheter som jag av naturliga skäl inte kunde vara del av. Det kändes litegrann som att vara tillbaka på högstadiet. Lustigt att tjejer som börjar närma sig 30 inte har kommit längre i sin personliga utveckling. Jag har dock förstått att många aldrig lämnar det beteendet bakom sig. Det är väl något slags försvarsmekanism, antar jag.

Min teori kring varför jag fungerar så dåligt med många kvinnor är att jag antingen umgåtts för lite med tjejer och därav blivit lite mer bekväm kring killar. Den andra teorin, och måhända en smula självgod i "Jante-Sverige" är att andra kvinnor helt enkelt ser mig som ett hot pga. mitt utseende och personliga framtoning och försöker därmed utesluta mig ur gemenskapen för att "straffa" mig och sänka mitt självförtroende. Osis för dem att jag har lite för mycket livserfarenhet för att det ska lyckas.  

Jag blir lite illamående när jag ser alla dessa styling-program på tv där man "lockar fram människors inre skönhet" genom att slänga på dem kläder och smink som de aldrig annars skulle bära. Vad som gör mig än mer äcklad är att se kändisprofiler som Ebba Von Sydow stå och predika om vilka kläder som är inne och ute precis om det vore värre än en börskrasch om man gick ut i förra höstens kollektion. Jag har svårt för mode. Jävligt svårt t.o.m, om ni ursäktar mitt språk. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att klä sig i det som alla andra har på sig och varför man låter människor diktera vad man bör och inte bör ha på sig. Hade det varit inne med sopsäckar imorgon kan jag sätta lilltån på att de där modebloggerskorna gått in på ICA och köpt sig ett gäng sopsäckar som de dekorerat med lite strass och pärlor. Det är rätt äckligt, den där hysterin efter att vara andra till lags. Det värsta är att det är så många som är så otroligt hämmade. De fogar sig i ledet, blir ett med den grå massan.

Jag får ofta höra att jag ser annorlunda ut. En del tror att det är något slags revolt. Och det vore ju jättekul att känna sig som något slags jätteviktig rebell, en Robin Hood i stålhättor. Sanningen är dock att jag ser ut som jag gör för att jag tycker om kläderna jag bär och för att jag vägrar låta andra människor diktera hur jag ska se ut. Jag är inte som alla andra och jag vägrar se ut som alla andra. Någon större baktanke bakom det hela finns inte och jag är inte ute efter att krossa några system genom att ikläda mig mina slarvigt putsade kängor.

Don efter person, eller hur var det nu?

.. for I have sinned. Vissa människor tar verkligen fram det värsta i en. Jag tänkte på det häromdagen, hur svårt det kan vara att beskriva hur man är som människa. För allting är egentligen ganska situationsbundet. För det mesta är jag en jävligt hyvens tjej. Jag bryr mig mycket om mina medmänniskor och gillar att lyssna och försöka komma med konstruktiv kritik. Jag försöker också vara så rak och ärlig jag kan, även om jag ibland vill linda in vissa saker litegrann i bomull för att inte skada människor jag bryr mig om. Vissa människors egenskaper lockar dock fram saker i en som man inte trodde existerade. Mitt ex gjorde mig till ett monster, kanske för att han var ett monster mot mig. Allt vackert jag någonsin känt för honom vändes till slut till en avsky jag aldrig känt förut. En hel orkan av hat som var så överväldigande att det knappt fick plats i mig. Det var det hatet som till slut fick mig att lämna honom. Det fanns inte plats för någon kärlek i all oförrätt han gjort mig genom åren och jag hade blivit en människa jag inte kunde leva med. Jag var tvungen att lämna honom för att bygga upp mig själv igen, slicka såren och bli den människa jag egentligen var, under allt hat. Jag valde mig framför honom och jag ångrar mig inte en sekund. Jag trodde han var den där stora kärleken, min prins i skinande rustning. Egentligen var han bara en människa jag såg upp till för att jag var så liten och sårbar på den tiden. För att jag var så ung och naiv. Idag hade jag bara tyckt att han var en idiot och vänt på klacken. De drygt tre år vi spenderade tillsammans vållade mig så otroligt stor smärta, men lärde mig samtidigt så otroligt mycket om mig själv och om livet. Min naiva syn på omvärlden krossades lite, blev till spillror på marken. Spillror som jag fick sopa upp och försöka klistra ihop till något nytt. Något som var mitt och bara mitt. På många sätt har jag den här människan att tacka för mycket. För utan hans oförrätter kanske jag inte hade tvingats att se över mitt liv, ta tag i saker och ting och möta mina största rädslor. Hatet drev mig först mot ett träsk som hotade att sakta suga ner mig, men till slut lyckades jag vända hatet till att ta tag i mig själv och mitt liv. För det är jag honom evigt tacksam.

Livet är så oförutsägbart och komplext. Ett slags cykel utav människor som kommer och går, vissa beständiga, medan andra bara blir flyktiga bekantskaper som sveper förbi. Tomma skepnader, som aldrig riktigt lämnar några avtryck, mer än ett namn eller en svag förnimmelse av ett minne. Ibland möter man dock människor som skakar om hela ens värld. Likt en vulkan, våldsamt och explosivt. Än mer sällan möter man en individ som inte bara skakar hela ens värld utan som dessutom har förmågan att få en att känna total frid av att bli omskakad. Att känna en sådan total själslig sammankoppling att det känns som om vi känt varandra en hel livstid eller två. Som om vi är rötter ur ett och samma träd, tätt sammanslingrade och beroende av varandra. Jag önskar att den vackra, fantastiska människa jag lärt känna och som fått mig att se allt det vackra jag har inombords, inte var lika sargad och krossad i själen som jag var för ett år sedan. Att livet hade varit annorlunda, så att jag kunnat sätta förband på hans sår och blåsa bort all smärta tills inget längre existerade mer än glädjen över att ha hittat varandra. Men även jag, som obotlig romantiker och lite utav en dåre, har lärt mig livets läxa lite fört hårt för att inte inse att det är en omöjlighet. Förnuft och känsla är en svår kombination. To live is the strangest of feelings; it makes you desire so many things The love and defiance of being alive.