Bela Lugosi

Ett annat band jag tycker mycket om är postpunk-bandet Siouxsie & The Banshees.

Blev bjuden på middag igår av en trevlig kille. Idag är det jag, Gandalf och kostymfilm.

När jag satt i Jespers bil med vinden i mitt hår, glidandes genom Limhamns finaste kvarter, tänkte jag att "såhär vill jag verkligen bo"; nära havet och i en vacker villa där jag kan inreda med vackra, antika möbler och skapa min egen lilla oas. Men när vi kom in i själva samhället fick jag den där välkända klumpen i magen. När jag såg människorna, andades in det psykiska klimatet. Jag är uppvuxen i den här sortens samhällen, där allt som räknas är vilka kläder du har, vilken bil din pappa kör och hur många miljoner din villa är värd.

I 21 år bodde jag i den sortens "idyll" och jag passade aldrig in, för jag försökte aldrig passa in. Jag har alltid varit den där som inte tänker göra något bara för att alla andra gör det, som inte köper konceptet att man ska följa strömmen. Jag har alltid varit väldigt egen, på gott och ont.

Jag har en vision om hur jag vill leva, men den går stick i stäv med min relation till omvärlden. Jag vill ha min idyll, min oas, men jag vill inte bli medlem i den där "klubben för inbördes beundran" som så ofta finns i den här typen av områden.
När jag tänker efter är jag inte en grupp-människa. Jag kan samarbeta om jag måste och jag är socialt kompetent. Men jag trivs inte länge i gruppkonstellationer. Det kryper i mig och jag får svårt att andas. Jag behöver ensamtid; att få tänka, känna och reflektera.

Jag är nog den där grannen som man aldrig riktigt får grepp om, som sträcker ut lillfingret men aldrig någonsin hela handen.

På senaste tiden har jag känt en intensiv längtan efter någon. Något vackert och fint, som går bortom alla ytliga spel. Men jag vet att de krav jag ställer är orimliga. Jag vill ha någon som fullkomligen ”golvar” mig, någon som får de där fjärilarna i magen att dansa jitter-bugg och quick-step. Men jag ställer löjligt höga krav, kanske inte så mycket på det utseendemässiga som det personlighetsmässiga och intressemässiga. Jag kommer nog aldrig att hitta en person med liknande intressen, samma personlighet som jag och alla de där andra personlighetsdragen som jag ”måste ha” för att inte tröttna. Och jag är jävligt dålig på att kompromissa med det. Kanske är jag en liten dryg diva som skulle behöva bli nedputtad från min tron.

Faktum kvarstår; jag drömmer om att vara sådär kär som jag var för 4-5 år sedan (men i en person som faktiskt förtjänar det) och jag vill ha kräkframkallande gulliga samtal och promenader hand i hand och solnedgångar och mysiga middagar och någon som jag faktiskt vill dela min säng med utan att känna för att knuffa ner honom på golvet eller kasta ut honom ur min lägenhet.

Just nu tvivlar jag dock på att det kommer bli så. Jag har för många krav, issues, skyddsmekanismer och allt i en enda salig röra. Och antingen hittar jag någon som inte alls förstår mig, eller så hittar jag någon som förstår mig alldeles för väl, någon som jag får plocka upp och stötta. Jag har inte tid att bygga upp någon annan när mina egna pusselbitar själva försöker hitta varandra och lägga det där evighetspusslet.

Eller så kanske det inte blev mer än sommaren 2006.