Svarta diamant.
På senaste tiden har jag känt en intensiv längtan efter någon. Något vackert och fint, som går bortom alla ytliga spel. Men jag vet att de krav jag ställer är orimliga. Jag vill ha någon som fullkomligen ”golvar” mig, någon som får de där fjärilarna i magen att dansa jitter-bugg och quick-step. Men jag ställer löjligt höga krav, kanske inte så mycket på det utseendemässiga som det personlighetsmässiga och intressemässiga. Jag kommer nog aldrig att hitta en person med liknande intressen, samma personlighet som jag och alla de där andra personlighetsdragen som jag ”måste ha” för att inte tröttna. Och jag är jävligt dålig på att kompromissa med det. Kanske är jag en liten dryg diva som skulle behöva bli nedputtad från min tron.
Faktum kvarstår; jag drömmer om att vara sådär kär som jag var för 4-5 år sedan (men i en person som faktiskt förtjänar det) och jag vill ha kräkframkallande gulliga samtal och promenader hand i hand och solnedgångar och mysiga middagar och någon som jag faktiskt vill dela min säng med utan att känna för att knuffa ner honom på golvet eller kasta ut honom ur min lägenhet.
Just nu tvivlar jag dock på att det kommer bli så. Jag har för många krav, issues, skyddsmekanismer och allt i en enda salig röra. Och antingen hittar jag någon som inte alls förstår mig, eller så hittar jag någon som förstår mig alldeles för väl, någon som jag får plocka upp och stötta. Jag har inte tid att bygga upp någon annan när mina egna pusselbitar själva försöker hitta varandra och lägga det där evighetspusslet.
Eller så kanske det inte blev mer än sommaren 2006.
