Bela Lugosi

Är så låg idag. Satt hela föreläsningen idag och ömsom strösurfade på facebook, ömsom letade information om operationen som pappa ska genomgå. Har ingen motivation till någonting. Känner mig helt apatisk. Försöker fylla tiden med småsaker som tar upp mina tankar; ta bilder, skriva sms, kolla på menlösa klipp på youtube. I stunder som dessa undrar jag om jag någonsin kommer att lära mig hantera detta själsliga tillstånd på ett konstruktivt sätt. För just nu är allting mörkt, inte ens festen på lördag lockar. Vill ringa återbud till hela världen och bara lägga mig i min säng och aldrig stiga upp igen. Och någonstans har jag svårt att sätta fingret på vad allt bottnar i; pappa, ensamheten, tentaångest, besvikelse över gamla vänner som svikit? Känner mig oerhört bitter och det är något jag verkligen inte vill vara. Bitterhet tar energi och kraft, suger ut allt liv som finns inombords.

Jag antar att en del av mitt tillstånd just nu beror på pappa, på hans besök igår och hur han pratade som om han inte fanns mer, som att det var sista gången jag såg honom i vaket tillstånd. Jag vet att han målar fan på väggen, att operationen har goda chanser att lyckas. Men någonstans tär det ändå på mig att vara den som fångar upp honom, att jag ska behöva agera förälder åt min egen far, som aldrig någonsin varit en far för mig. Varje gång jag träffar honom påminns jag om hur saker har varit och om hur saker hade kunnat vara om han hade brytt sig om mig under min uppväxt. Samtidigt känner jag ett stort ansvar för honom eftersom vi genom blodsband ändå är sammanlänkade. Besvikelsen och smärtan blandas med vånda över att i framtiden kanske ångra att jag aldrig förlät och var en medmänniska. Någonstans vet jag att han behöver mig mer än vad jag behöver honom och jag har svårt att vända ryggen åt en människa i nöd.

Känslan av att sakna ett sammanhang hänger också över mig. Jag avskyr att höra om alla andras partners, för det påminner mig om hur ensam jag själv är och hur svårt jag har att hitta killar som inte är destruktiva för mig. Jag är en magnet för killar med destruktivt leverne, ett trassligt förflutet och antingen väldigt pompöst eller obefintligt självförtroende. När jag rannsakar mitt inre inser jag att jag känner mig väldigt ensam och även om jag vill tro att jag är värd något bra, så har jag samtidigt svårt att verkligen tro det.

Ibland vill jag bara slå mig själv eller dunka huvudet i väggen. Sitter åter igen och bölar och sjävömkar pga. min tinnitus. Jag sover så dåligt om nätterna att det är löjligt. Jag är helt utmattad men vill ändå springa upp igen så fort jag lägger mig i sängen. I fredags hade vi den muntliga examinationen. När jag stod uppe på podiet med min grupp blev jag först alldeles varm i hela huvudet, sedan började mina ben skaka och bli till spaghetti så att jag nästan var tvungen att sätta mig ner. Till slut var jag så nervös att jag bet ihop käken så hårt att det gjorde ont.

Just nu är jag i flykttillstånd. Vill bort från mig själv och från allt. Och allt känns så värdelöst; två steg framåt och tjugo bak. Jag förändras aldrig. Jag är alltid samma jag-svaga människa.

Och det gör så ont att tänka på att de jag öppnat upp mig för ser mig som en vidrig människa. Att jag "bara maler på om mina problem", att jag är en dålig vän som inte tillför något. Sen sitter de där, de som är lite bättre än jag och klappar varandra på axeln över hur bra de är i jämförelse med mig.  I alla fall är det så det känns och hur det kändes den där natten 60 mil härifrån. Och det gör mig så jävla less att jag inte ens tänker försöka för det känns meningslöst. Det är tre mot en och det har det varit ganska länge nu.

Det finns ingen jag kan prata med längre. Ingen jag litar på. Och det finns ingen som orkar med någon som jag.

Vill bara kura ihop mig och försvinna från denna värld nu tack.