Du får aldrig hela mig.
När jag satt i Jespers bil med vinden i mitt hår, glidandes genom Limhamns finaste kvarter, tänkte jag att "såhär vill jag verkligen bo"; nära havet och i en vacker villa där jag kan inreda med vackra, antika möbler och skapa min egen lilla oas. Men när vi kom in i själva samhället fick jag den där välkända klumpen i magen. När jag såg människorna, andades in det psykiska klimatet. Jag är uppvuxen i den här sortens samhällen, där allt som räknas är vilka kläder du har, vilken bil din pappa kör och hur många miljoner din villa är värd.
I 21 år bodde jag i den sortens "idyll" och jag passade aldrig in, för jag försökte aldrig passa in. Jag har alltid varit den där som inte tänker göra något bara för att alla andra gör det, som inte köper konceptet att man ska följa strömmen. Jag har alltid varit väldigt egen, på gott och ont.
Jag har en vision om hur jag vill leva, men den går stick i stäv med min relation till omvärlden. Jag vill ha min idyll, min oas, men jag vill inte bli medlem i den där "klubben för inbördes beundran" som så ofta finns i den här typen av områden.
När jag tänker efter är jag inte en grupp-människa. Jag kan samarbeta om jag måste och jag är socialt kompetent. Men jag trivs inte länge i gruppkonstellationer. Det kryper i mig och jag får svårt att andas. Jag behöver ensamtid; att få tänka, känna och reflektera.
Jag är nog den där grannen som man aldrig riktigt får grepp om, som sträcker ut lillfingret men aldrig någonsin hela handen.
