Bela Lugosi

Jag tycker det är så vackert med gamla skrifter.

Även om ingen av mina föräldrar varit alkoholister har jag ändå på sätt och vis vuxit upp med alkoholism i min nära omgivning. Jag har haft två riktigt seriösa förhållanden på sammanlagt 5.5 år. I båda dessa förhållanden har en eller båda av föräldrarna varit alkoholister. Eftersom jag spenderade mycket tid där och även bodde där korta perioder har jag sett vad missbruk gör med människor och de medberoende, dvs. familj och andra närstående. Kanske är det därför jag aldrig riktigt började dricka alkohol, för att jag har sett vad det kan göra med människor.

Det som också skrämmer mig är att de flesta har så avslappnad inställning till alkohol. Det är inget konstigt att man dricker sig redlös varje helg för att "våga vara sig själv". Dagen efter minns man inte vad man gjorde, så då måste det ju ha varit en lyckad kväll..?

Kom att tänka på en låt med Lars Winnerbäck. Vissa av hans texter är så klockrena.

Jag och en av mina tanter.

Min barndom var väldigt turbulent. Jag minns mina allra första år (de som jag har möjlighet att minns) som ganska sorglösa. Jag var ett ganska spralligt barn, uppslukat av att sjunga och agera teaterapa. Jag hade också ganska många vänner och som jag minns det idag var jag lite utav en ledartyp som gärna skulle styra och ställa över folk i min omgivning. 

Min dåliga relation till min pappa kombinerat med mobbingen när jag började skolan gjorde dock att mitt sorglösa jag ganska snabbt förbyttes till en ganska ensam, liten tjej som begravde sina sorger i böcker, för att fly in i en annan värld. Bort från allt det onda.

Mina föräldrars separation när jag gick i 3:e klass tog väldigt hårt på mig. Jag kände det som om jag slets mellan mina två föräldrar, agerade budbärare och stod emellan och som båda kämpade om att få.
När min pappa gjorde anspråk på vårt hus minns jag att jag var väldigt rädd och orolig, för min stora skräck var att behöva bo med en man som jag faktiskt inte riktigt kände. För trots att han plötsligt gjorde anspråk på mig hade han aldrig riktigt funnits där någon gång under mina uppväxtsår. Han var snarare som en gammal släkting än som en far för mig. Hela vårdnadstvisten är något jag fortfarande minns med en klump i magen.

När pappa flyttade till Malmö och jag skulle bo hos honom mådde jag väldigt dåligt. Han bodde i ett väldigt stökigt område med mycket kriminalitet, och lägenheten var ganska sliten och nedgången. Den var inte ens möblerad mer än i två rum.
Jag hade inget eget rum utan fick sova i hans säng medan han sov på soffan i rummet intill.
Pendlandet mellan mina båda föräldrar fick mig att känna mig ganska rotlös och jag kände litegrann som att jag inte riktigt hörde hemma någonstans.

Min relation till min far blev ännu värre i tonåren när han flyttade tillbaka till den lilla ort jag är uppvuxen i. När han såg mig komma gående brukade han släcka ner överallt och låtsas att han inte var hemma. Ledsen och sviken som jag kände mig brukade jag banka på dörren och ibland till slut sparka på den i ren desperation. Då brukade han hota med att ringa polisen.
Jag fick inte heller vara ensam i hans hus eftersom han trodde att jag skulle snoka eller stjäla saker. När jag gick brukade han ofta kolla mina fickor. Han brukade också hävda att skilsmässan var mitt fel och att jag var lika hemsk som min mamma.
Detta var när jag var mitt uppe i en väldigt extrem mobbing i skolan och min mamma dessutom träffade en ny man, en ny situation som fick mig att känna mig väldigt åsidosatt.

Så här i efterhand kan jag förstå min mamma. Att ha levt i så många år med en man som min far kan inte ha varit lätt, speciellt inte med ett barn med i bilden. Som vuxen kan jag förstå hennes agerande, men det kunde jag inte då. Jag kände mig hotad av den nya mannen och vi kom inte speciellt bra överens alls och jag inbillade mig ofta att jag var oönskad, vilket fick mig att känna mig väldigt ledsen och ensam.

Under hela den perioden upplevde jag mig som väldigt rotlös och oönskad; av pappa som inte ville kännas vid mig, av mobbarna i skolan som systematiskt förföljde mig, knuffade och spottade på mig och klottrade ner mitt skåp, och av mamma och hennes nya man som (i alla fall som jag upplevde det) tyckte att jag var i vägen.

Under perioder i mina tonår bodde jag väldigt mycket hemma hos mina pojkvänner eftersom jag kände mig i vägen där hemma. Ingen av dem behandlade mig egentligen speciellt bra, speciellt inte den sista, som systematiskt nedvärderade mig, kritiserade mitt utseende och höll på med andra tjejer bakom min rygg. Att ta mig ur den relationen var något av det svåraste jag gjort i mitt liv och det höll på att knäcka mig totalt. Han hade fått mig att börja tro att ingen någonsin skulle kunna tycka om mig för att jag var som jag var och han bara befäste allt det jag redan fått höra sedan barnsben; att jag inte dög. Han etsade allting ännu djupare i mig om hur värdelös jag var. Jag trodde att jag behövde honom för att bli älskad och omtyckt.

Det var inte förrän jag flyttade hemifrån som jag fick en helt annan bild av mitt liv och av mig själv. Jag började känna mig mer självständig, känna mer tillit till mig själv och den rotlöshet jag känt försvagades markant. Plötsligt hade jag en bas, ett ställe där jag hörde hemma.

Att flytta hemifrån har också fått mig att reflektera mycket kring min uppväxt och kring min relation till mina föräldrar. När pappa fick cancer började han plötsligt ta upp kontakten med mig igen. Det var en väldigt jobbig process som än idag tar mycket av mina krafter, för någonstans har jag insett att vi aldrig kommer kunna ta igen min barndom.
Numera träffar jag honom som en medmänniska, inte som dotter. Sin roll som far har han nog bränt de flesta broar till, men vi kan umgås som två vuxna människor, men med en helt annan distans än vad som normalt finns mellan en far och dotter. Det är med stor sorg jag insett att jag aldrig riktigt haft en far och antagligen aldrig heller kommer att få en sådan. Dessutom river situationen ständigt upp gamla sår, väcker gamla minnen till liv och det är ett ständigt velande hur nära jag orkar, vågar och vill släppa in honom.

En annan sak som gör ganska ont är att jag faktiskt tycker ganska synd om min far, över vem han blivit; en skröpplig, gammal man som inte har så många som bryr sig om honom. Mina gamla sår blandas med en instinkt att hjälpa de "svaga och hjälplösa".

Jag bråkade mycket med min mamma under min uppväxt. Hon fick ta väldigt mycket av mina problem eftersom min pappa aldrig var närvarande. Jag inser idag att det inte kan ha varit lätt att vara mamma till mig med alla de problem jag brottades med och som tyvärr gick ut över min närmsta omgivning, dvs. främst henne. 
 
Jag var ingen typisk tonåring. Jag festade inte massor, testade inga droger och stannade inte ute sent på nätterna. Men jag pendlade mellan olika psykologer, testade massa olika psykofarmaka och hade en del destruktiva beteenden som jag vet var jobbigt för min mamma att maktlös stå utanför och titta på. För man kan aldrig hjälpa en människa som inte vill ha hjälp. Och det tog mig åtskilliga år att inse att jag faktiskt behövde hjälp.

Så här i efterhand har jag insett att min mamma, med allt hon själv hade att brottas med, gjorde det hon trodde var bäst för mig och att hon prioriterade bort många saker för mitt välmåendes skull. Då förstod jag inte det, eftersom jag var en ung tonåring mitt uppe i allt mitt eget sorgearbete och virrvarr av pappas svek, mobbing och skolbyten. 

Jag vet att utan min mamma hade jag inte varit där jag är idag. Det är till stor del hennes förtjänst att jag orkat kämpa, alla motgångar till trots. Att jag orkat resa på mig, hur skör och bräcklig jag än känt mig.
Jag vet idag att hon gjorde det hon trodde var bäst för mig och att hon också försökte att bygga upp ett nytt liv efter separationen med min pappa, samtidigt som hon försökte vara både mamma och pappa till mig.

Man kan inte resa bakåt i tiden och vissa insikter kommer först med erfarenhet och motgångar. Jag vet också att mitt liv hade kunnat vara värre än vad det hade varit. Ibland känner jag mig dock bitter över att jag faktiskt redan som barn hade en ganska tung börda att bära på mina axlar och att jag vid 23 års ålder redan skulle kunna skriva en hel bok om mina upplevelser; om separationsångest, ensamhet och utfrysning, mobbing, skolbyten och en jävla massa runtslussande inom psykiatrin för att svenska sjukvården för längesedan slutat fungera. 

Ibland är det svårt att inte känna viss bitterhet, hur mycket jag än vet att bitterhet inte kommer att ge mig ett bättre liv.

Hej kära läsare!

Idag var jag och shoppade med Sara. Fatta så mycket fina vårkläder de har fått in på MQ och Gina Tricot. Jag brukar förstås inte handla där så ofta. Visst kan man köpa basplagg där, men ska man köpa något extra festligt tycker jag att Gucci och Versace är bättre och alltid ett säkert kort. Att lägga ett par tusenlappar på ett speciellt plagg kan vara värt det i längden om man vill sticka ut och vara lite over the edge!

Var hos frisören i helgen också. Blonderade håret och noppade ögonbrynen. Studion jag går till är verkligen jättebra. Kan starkt rekommenderas för alla er som också har problem med kraftig hårväxt! Men aj, aj, vad ont det gjorde. Men vill man vara fin får man lida pin som de säger. *hihi*

Nu ska jag titta på Top Model och sedan göra mig en dietsmoothie. Vem tror ni åker ut?

Puss puss

PS. Glöm inte att smörja in ansiktet med en bra ansiktscreme. Det är fortfarande kallt ute och det sliter på hyn! Jag använder en jättebra creme från Estee Lauder. Tänk på att man får vad man betalar för, ladies!

Jag är absolut ingen vänsterextremist och sympatiserar inte med vare sig marxism eller stalinism. Jag tycker t ex att det är skäligt att en läkare tjänar mer än en städare eftersom det är en lång och tuff utbildning och ett jobb med mycket ansvar. Det ska löna sig att skaffa sig en utbildning och att ha ambitioner.

Det som däremot gör mig mörkrädd är Alliansens politik. Ibland känns det nästan som om de försöker göra Sverige till något slags U-land. Varför? Därför att Alliansens politik med sänkta skatter och privatisering av b la sjukvården gagnar de som redan har det bra ställt, medan den allmänna välfärden blir sämre. Privatisering av sjukvården som inte har avtal med den offentliga sektorn gör att de som redan har det gott ställt har råd att betala för den bästa sjukvården och slippa alla långa väntetider etc. Många läkare och andra med medicinsk utbildning söker sig säkerligen också hellre till den privata sektorn för att det gagnar dem, vilket ökar risken för att mycket kompetens försvinner från den offentliga sektorn.

Alliansen utförsäkrar också svårt sjuka människor som aldrig förr. Medan man skär ner på vården så förväntar man sig att människor ska bli friskare genom att gå tillbaka till sina arbeten. Tydligen är ju moderaterna det nya arbetarpartiet, vilket innebär att man ska arbeta tills man stupar? Att ett fåtal människor fuskar genom att gå på bidrag och samtidigt jobbar svart leder alltså till att det ska bli nästintill omöjligt att få bidrag, trots läkarintyg. Är det okej med kollektiv bestraffning? Är det där vi befinner oss på 2000-talet?

I Sverige bedriver vi sedan länge vår politik vilandes på den Skandinaviska välfärdsmodellen, vilken ger staten ett stort inflytande i hela samhället. Detta ifrågasätts av många "individualister" som menar att de vill styra sina egna liv och inte betala för andra människor. Men om vi tittar på den liberala välfärdsmodellens förebild nr.1, nämligen USA; vill vi verkligen ha det så? Ett samhälle där de rika blir rikare och de fattiga fattigare.
Miljontals människor bor i ghetton och har inte råd med vare sig sjukvård, tandvård eller en bra skola för att de är födda fattiga och inte har råd att betala för sig. Där finns inga högkostnadsskydd om du plötsligt skulle behöva kontinuerlig sjukvård och/eller medicin. God hälsa är en lyx förunnnad de som redan har det gott ställt.
 
I den liberala välfärdsmodellen får du som individ klara dig själv. Du må tjäna mer pengar pga. lägre skatter. Men vad händer om du en dag skulle förlora allt? Där finns ingen fallskärm, såvida du inte tack vare dina miljoner på banken kunnat skaffa dig en superfancy försäkring. Men vad händer för den stora massan som inte har de möjligheterna?

Jag säger inte att allting antingen är svart eller vitt, att det inte finns brister även inom den socialistiska ideologin. Men av två "onda" ting väljer jag det mindre onda och mer humana och inte är det Alliansen.


"Vi kallar oss själva civiliserade, men säger sköt dig själv
och först till kvarn.
Borde kanske ta oss en funderare när vi vill bomba
till oss trygghet för våra barn."

"Vi ska göra folk av dig
Måndag till fredag ett flertal ska ledas
några ska leda ordning och reda
Sitt nu tyst i din bänk när vi matar dej med leda och tillväxttänk
Du blir hunsad tystad, satt på plats
För lydnad är tänkt som din samhällsinsats
Du ska kunna skilja mellan mitt och ditt
När du ser svart som vitt får du välja fritt"

(Svenska Akademien)

Vita byggnader. Vita väggar. En doft av uppgivenhet och hoppfullhet. Ett virrvarr av korridorer, dörrar och anonyma ansikten. Att se dig så där som jag aldrig sett dig förut, så liten och utsatt. Ihopsjunken och gammal.
Utan dig hade jag aldrig existerat, ändå har jag levt hela mitt liv utan dig vid min sida.

Nu sitter vi här mellan fyra väggar. Sterila och kalla. Ögon som letar efter en flyktväg, händer som febrilt famlar efter något att hålla fast vid. Tårar som bränner bakom ögonlocken och ord om väder och vind, vår 23 år långa historia till trots.
Känslor som aldrig yttrats, frågor som aldrig fått svar.

En gång var jag liten och hjälplös. Nu sitter vi här. Ombytta roller.

Jag kan förstå att de inte ser ut som svärmorsdrömmen. Men snygga är de. Och för att citera en låt: "Dude looks like a lady." (På ett bra sätt!)

Igår klev en blind man på bussen. Han hade med sig en jättfin golden retriever, en ledarhund, som han satt och klappade. Jag stannade upp i min sminkning och tittade lite, för jag tyckte det var så vackert vilken tillit och vänskap som fanns dem emellan. När busschauffören tvärnitade vid en busshållplats försvann dock det vackra och fina när den stackars mannen trillade av sätet och landade på golvet. Som tur var reagerade folk snabbt och busschauffören kom och bad om ursäkt till mannen.

När jag såg honom ligga där i några bråkdels sekunder tänkte jag på hur förödmjukande det måste ha känts för honom att behöva andra människors hjälp att resa sig upp. Att hela tiden förlita sig på andra människors välvilja. Det gjorde mig ledsen i sinnet och fick mina egna problem att te sig som ganska små och obetydliga.

Den där mannen spökar fortfarande i mitt huvud.

Jag hittade denna fantastiska soffgrupp på Blocket. Ser ni formgivningen? Är den inte helt fantastisk? Jag blir så lycklig av den här typen av möbler. De har så mycket själ och hjärta.
Ibland tror jag att jag är född ett par århundraden för sent.

8500 Kr är lite över min budget, men titta så fantastiska de är!

Det sägs att det aldrig är så mörkt som just innan gryningen. Det sägs också att efter regn kommer solsken. Men tänk om den där gryningen aldrig kommer eller det fortsätter att regna. Tänk om den där förbannade regnbågen aldrig tornar upp sig ovanför oss?
Tänk om allt bara är en illusion.


"It’s colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don’t you think?
To dress the ground in white and grey"

För att spinna vidare kring temat fördomar tänkte jag ladda upp en serie om den gotiska livsstilen. Den är en serie filmer med syfte att upplysa människor om subkulturen och slå hål på många av de fördomar som existerar. Många suckar säkert över att man gör goth till något slags diskussionsämne, men jag tycker den här kvinnan är jättehärlig och en bra representant för den gotiska livsstilen. Lite väl romantiserat måhända, men definitivt en betydligt mer ärlig och sann framtoning av goth än många andra "upplysningsfilmer".
Tag en titt och lyssna noga!