Bela Lugosi

Ibland vill jag bara slå mig själv eller dunka huvudet i väggen. Sitter åter igen och bölar och sjävömkar pga. min tinnitus. Jag sover så dåligt om nätterna att det är löjligt. Jag är helt utmattad men vill ändå springa upp igen så fort jag lägger mig i sängen. I fredags hade vi den muntliga examinationen. När jag stod uppe på podiet med min grupp blev jag först alldeles varm i hela huvudet, sedan började mina ben skaka och bli till spaghetti så att jag nästan var tvungen att sätta mig ner. Till slut var jag så nervös att jag bet ihop käken så hårt att det gjorde ont.

Just nu är jag i flykttillstånd. Vill bort från mig själv och från allt. Och allt känns så värdelöst; två steg framåt och tjugo bak. Jag förändras aldrig. Jag är alltid samma jag-svaga människa.

Och det gör så ont att tänka på att de jag öppnat upp mig för ser mig som en vidrig människa. Att jag "bara maler på om mina problem", att jag är en dålig vän som inte tillför något. Sen sitter de där, de som är lite bättre än jag och klappar varandra på axeln över hur bra de är i jämförelse med mig.  I alla fall är det så det känns och hur det kändes den där natten 60 mil härifrån. Och det gör mig så jävla less att jag inte ens tänker försöka för det känns meningslöst. Det är tre mot en och det har det varit ganska länge nu.

Det finns ingen jag kan prata med längre. Ingen jag litar på. Och det finns ingen som orkar med någon som jag.

Vill bara kura ihop mig och försvinna från denna värld nu tack.