Ännu mer förändring.
Jag fick jobbet som boendestödjare. Ska gå bredvid redan på måndag mellan 13.00-21.30. Ser fram emot det. Kommer att jobba rätt mycket natt vilket innebär att jag slipper alla tidiga morgnar och får dessutom mer betalt.
Har köpt löshår idag också. Skönt med förändring!
Anti-ordinary.
Everybody wants you to be ordinary, ordinary
Life is so much simpler when you're ordinary, ordinary
We won't be normalized
We have dreams to realize
We won't be traumatized
We have dreams to realize!
Förändringsarbete.
Det är lätt att förtränga hur saker och ting en gång var. Häromdagen kollade jag igenom gamla bilder och det slog mig hur mycket jag förändrats under de senaste åren. Även om det bär mig emot, då jag skäms över hur jag brukade se ut, tänkte jag lägga in före och efter-bilder just för att visa hur mycket som har hänt.
2007:
2011: (-40 kg ca)
Min nemesis; dig för evigt tacksam.
Du kom in i mitt liv när jag var som mest sårbar och förstörd. Få människor har jag älskat lika mycket som jag älskade dig, det är en sanning jag ej sticker under stol med. Kärleken förvandlades dock med tiden till hat och förakt i takt med de oförrätter du utsatte mig för. Till slut var allting så nedsolkat och förstört, liksom jag själv. Jag var som ett förlist skepp; sargad, nedbruten och utan segel. Utan hopp.
Länge trodde jag att jag adrig skulle kunna sluta hata dig för all smärta du åsamkat mig. Idag skulle jag vilja tacka dig. Du fick mig att lära mig att stå upp för mig själv, att tro på mig själv när ingen annan gjorde det. Dina ord och handlingar fick mig att inse att jag inte alls var nöjd med vem jag var, hur jag var eller det liv jag levde. Du tvingade mig att ta tag i kaoset, göra om, göra rätt. Men framförallt fick du mig att inse att det inte finns någonting jag inte klarar av.
Du har gett mig så otroligt mycket inre styrka och för det är jag dig evigt tacksam.
Tack.
Mein herr Marquis.
Är jättesugen på att lära mig sjunga den här:
Meningen med livet.
- Vad det är för liv jag siktar på? Ett liv där jag kan utvecklas som människa och dra lärdom av människor jag träffar och hjälpa andra genom mina erfareheter.
Rätt och slätt tror jag att det är precis det liv jag siktar på. Exakt hur detta skall gå tillväga vet jag inte helt säkert ännu, men jag tror att jag börjar se min mening i tillvaron.
Igår samtalade jag och en bekant om ämnet religion. Han menade att människor behöver en snuttefilt; en "större mening med livet". Att livet vore intet om det inte fanns en större mening. Jag tror att meningen med livet finns inom varje människa och inte hos en större makt. Jag tror också att det är upp till varje människa att genom erfarenheter i livet finna denna mening.
Saga.
Jag blir väldigt berörd i själen av den här musikvideon. Får en sådan intensiv längtan efter att vandra omkring i en riktig urskog som något slags Ronja Rövardotter. Det är lite konstigt det där med att jag alltid känner mig så hemma i själen i historiska miljöer. Det är som om något vaknar till liv i mig. Jag vet inte om jag tror på reinkarnation till fullo, men ibland skulle man kunna tro att jag levt förut med tanke på hur mycket mitt hjärta vurmar för äldre föremål.
Empati.
Mina upplevelser har gett mig väldigt mycket sorg och smärta men det har också gett mig en egenskap som gjorde att jag sökte till socionomutbildningen; empati. Jag kanske låter som en naiv hippie, men jag tycker det är så otroligt viktigt att försöka ta hand om sina medmänniskor. Att lyssna, ta in och reflektera över hur andra har det. Genom att hjälpa andra och lyssna på andra kan man också lära sig otroligt mycket om sig själv.
Jag har svårt för människor som bara sätter skygglapparna på, som bara vill se till sitt eget. Vi människor lever i en värld där vi förväntas lyckas och bli framgångsrika människor, men vi är också otroligt beroende av varandra. Individualitet i all ära, men samhällsklimatet påverkar alla människor på så många olika sätt. Det går inte att leva totalt isolerad från resten av mänskligheten.
Igår frågade en äldre tant mig om jag kunde hjälpa henne att läsa på en förpackning. Hon skulle köpa kattmat till sin katt och hon skämdes för att hon inte kunde läsa vad där stod på förpackningen. Vi stod och samtalade en stund och hon berättade för mig att hon var änka och att hon efter makens död skaffat en katt. Jag kände att det var viktigt för henne att berätta om sin katt, så jag stod kvar och lyssnade och hjälpte henne välja rätt mat.
Jag tror det gav något för oss båda. Ibland är det det lilla som betyder mest.
Huvudet högt.
Nu är jag den vuxna och du det lilla barnet som kommer till mig med din rädsla och farhågor. Din blick är fylld med ångest och uppgivenhet. Du säger att du är rädd för att dö, att hjärtat ska sluta slå på operationsbordet. Och jag står som så många gånger mållös och vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som redan ställt in sig på att dö?
Jag känner inte dig.
Du känner inte mig.
Vi känner inte varandra, pappa.
Kärlek.
Senaste nytt.
Efter mötet körde hon mig till boendet och jag fick träffa några av de som jobbar där och en av de boende. Jag är inte van vid personer med autism så det var lite nervöst att bli kastad rakt in i allting. De var dock väldigt trevliga och gulliga allihopa och gav mig en liten rundvandring.
Allt som allt tog det nästan två timmar, så jag antar att jag gjorde ett gott intryck. Nu är det bara att vänta och se.
Som Shakespeare sa.
Dessa oändliga charader som aldrig tar slut.
Detta ständiga törstande efter rampljusets strålande glans,
som om vi vore intet om den inte fanns.
Luft.
Tant Strul.
Domedagsdrottningen.
Jag blir lika förvånad varje gång någon lovprisar mitt utseende och att folk förväntar sig att jag ska vara "odräglig" och otrevlig för att jag enligt en del är snygg.
Att gå från att bli grovt mobbad för sitt utseende till att helt plötsligt ha en hel drös av människor som ger en komplimanger är ganska omtumlande. Det är svårt att ta in och inse att de menar allvar. I mitt huvud inbillar jag mig dock att de pratar om någon annan, för ibland är jag fortfarande den där lilla 14-åringen som går längs med skolgården med glåporden haglandes över mig. De hemsöker mig fortfarande emellanåt. Kontrasten är så stor att det nästan blir bisarrt.
En annan sak jag tänkt en hel del på, på sistonde, är att jag verkligen saknar någon att dela allt med. Någon att bara kunna vara med och dela alla fina stunder. Att kunna ligga och prata länge på kvällarna och att vakna upp bredvid någon som faktiskt betyder något. De dåliga stunderna håller jag helst för mig själv numera då jag levde alldeles för länge i en beroendeställning. Det senaste året har verkligen fått mig att inse att ingen kan lyfta mig själv mer än jag. Det är min stora livsuppgift, att komma på fötter igen. Att släppa allt det gamla och omfamna allt det nya. Det är min uppgift och bara min.
Efter mitt senaste förhållande distanserade jag mig känslomässigt från killar väldigt länge. Jag tyckte det var jättejobbigt när de klängde på mig och ville ha en del av mig. Det tog väldigt lång tid att komma över de där 3.5 åren av brustna drömmar. I vintras, efter ett mindre snedsteg med en kille som inte alls passade mig, träffade jag en kille som verkligen berörde mig. Det var känslor jag inte känt på flera år. En hel pjäs utav fyrverkerier som utlöstes på en och samma gång. I två månader gick jag och tänkte på det, ältade och grubblade. Det var längesedan jag öppnade upp mig så för någon, för att sedan bli så avspisad.
Jag skulle kunna skaffa en pojkvän imorgon om det skulle vara så. Men jag inte ute efter ett tomt skal. Jag vill ha passion, någon som tar mig med storm. Första bästa kille är inte tillräckligt.
Min psykolog hade en teori om att jag undermedvetet väljer killar som jag vet att jag inte kan få, för att straffa eller kanske skydda mig själv. Jag vet inte vad jag ska tro om den teorin, men oavsett hur olika killarna jag träffar än tycks vara visar de sig i slutändan alltid vara mer eller mindre känslomässigt instabila. Det slår aldrig fel.
Nu är jag så trött på alla komplicerade historier att jag blir nervös så fort jag ser potential i någon kille. Jag ser alla tänkbara scenarier och i 9 fall av 10 slutar de i katastrof. Dags att bli nunna?
/Domedagsdrottningen.
Vår.
Iförr går när jag gick till bussen fick jag för första gången detta året en ”vår-upplevelse”. Fåglarna kvittrade, solen hade ännu inte riktigt hunnit gå ner och ljus och mörker kämpade om vem som skulle vinna. Jag älskar vår- och sommarkvällar. De fyller mig med en sådan frihetskänsla. Jag gillar de där sista timmarna innan solen går ner. Då brukar jag blicka upp över himlen och studera alla olika nyanser i den.
När våren kommer börjar också jag vakna till liv. Jag känner hur mitt hjärta sakta börjar tina igen. Hur vinterns tyngd sakta avdunstar efter månader av nitiskt kämpande.
Att vakna upp i en ny stad var också en härlig upplevelse. Solen strålade när jag gick utanför porten och trots att sömnen varit bristfällig (jag sover så dåligt när jag sover borta) kände jag mig ändå ganska så tillfreds och fylld med energi. Att jag sedan stupade strax efter att jag kom hem är en annan femma.
Shoppingbegär.
Har hittat världens mest underbara sida. De gör så fantastiska kläder att jag önskar jag vore miljonär. Äger redan en kappa från dem som jag köpte för ett par år sedan på Tradera. Har dock bara använt den en gång då jag inte äger en speciell underkjol som kan "puffa" upp den ordentligt.
Nedan är några av mina favoriter från sidan:
Lagom.
Jag är ingen "lagom-människa". Ibland vill jag gärna tro det, men jag inser allt som oftast att så inte är fallet. Jag känner allting väldigt starkt, så väl glädje som sorg. Allting berör mig väldigt mycket, vilket gör att jag både kan bli väldigt inspirerad och medryckt men också väldigt nedstämd och känslomässigt ur balans.
Jag har en väldigt teatralisk ådra som ger sig uttryck både i mitt "konstnärsliv" (sång, teater, skrivande) men även i mitt känsloliv. Jag har stundtals väldigt svårt att se ljuset. När det blir mörkt blir det väldigt mörkt och jag har väldigt svårt att finna det positiva i situationen och i mig själv.
Under min uppväxt har jag haft väldigt svårt att hitta en balans i allt detta. Att inse att jag har en gåva men också en förbannelse. Att inse att jag många gånger skapar problem pga. tanke- och beteendemönster grundade av mina tidigare erfarenheter. Situationer som var min "sanning" då men inte nu. Det har varit och är ett stort och jobbigt projekt att lägga allt gammalt bakom sig. Att "programmera" om sig själv och försöka utrota allt det onda som grott inom en.
Jag tror att det är därför jag har svårt för lagom-människor. Människor som aldrig riktigt tar ut svängarna utan bara är i något slags gråzon. Jag vill ha känsla och passion, något som kan utmana mina sinnen.
