Bra dagar.
Dessutom ska jag ev. gå medicindelegerings-kursen redan nästa vecka så att jag kan hoppa in och vikariera nästkommande helg. Kommer också gå tre intensivdagar nu i juni, innan mitt sommarschema börjar i juli. Dock kommer jag troligtvis bli inringd redan i juni eftersom de behöver mycket folk. Och det känns helt okej att jobba natt. Äntligen får jag i alla fall känna att jag gör något vettigt och att jag dessutom gör något bra för mig själv och andra. Jag ser också fram emot att börja tjäna mina alldeles egna pengar. Har lånat en del pengar från mitt sparkonto under de här månaderna och jag ska försöka lägga tillbaka dem nu och spara undan lite till så att jag kommer ett steg närmre min dröm om en sekelskiftsvåning med massa antika möbler.
Jag mår fortfarande sådär i själen. Men igår var verkligen en bra dag som jag kommer hämta krafter från länge. Är så glad att jag träffat Natalie. Hon förstår mig och vi kompletterar varandra så bra. Tror dessutom hennes personlighet smittat av sig lite på mig, för jag tar inte lika mycket skit från människor som jag brukade göra.
Jag tror att allting kommer lösa sig med tiden. Det är bara jobbigt med de där svackorna som jag inte riktigt kan rå över. För när det är svart så är det jävligt svart och jag har svårt att se nyanserat på saker och ting. Men ingenting är beständigt, och förhoppningsvis inte detta heller.
Svackor eller ej. Jag försöker att värdera de stunder jag mår bra och tänka att jag faktiskt mår riktigt bra ibland.
Sisters of mercy till Sverige!
Tala i tungor.
Jag som annars har så lätt för att uttrycka mina känslor vet inte hur jag ska tänka, känna, handla, reagera. Agera.
Gömma undan eller ventilera?
Det sägs att "det som göms i snö kommer upp i tö", men just nu kanske det ligger fint under det där täcket av snö. Kanske behöver man inte skrapa på ytan och definitivt inte väcka "den björn som sover".
Jag är bra på att tala i tungor och ibland är jag halare än en ål.
Jag kan i alla fall konstatera att jag känner mig modfälld och ledsen.
The game - Katt- och råttaleken.
Jag har tänkt på en sak på sistonde, nämligen det där ”spelet” som folk spelar när de raggar. Det är som en katt-och råttalek. På sistonde har jag träffat rätt många killar som verkar ha satt sig in för att verkligen dra det här spelet till det yttersta, antagligen i tron att det ska göra mig hals över huvud förtjust och att jag ska följa efter dem som en vilsen, bekräftelsetörstande hundvalp. Saken är den att det inte riktigt funkar på mig. Jag hatar alltför självsäkra killar, som i princip talar om för mig vilken ”tur” jag har som träffat dem. Jag finner det otroligt avtändande. En annan sak jag finner avtändande är killar som ”dissar” en för att väcka ens intresse. Jag vet inte om det funkar på andra tjejer, men jag är å andra sidan inte riktigt som ”alla andra tjejer”. Killar som ena stunden nonchalerar för att andra stunden överösa med komplimanger gör mig irriterad och inte alls speciellt förtjust eller ”needy”.
Jag tycker inte om komplicerade personligheter. Öga för öga, tand för tand och lite vänlighet på det. Lekarna sparar vi till barnen i sandlådan, inte sant?
Nyfiken.
Stress, stress, stress.
Intriger och besvikelser.
Jag är besviken på människor. En god vän har på senaste tiden distanserat sig väldigt mycket från mig och när vi är ute tycks denne mest intresserad av att prata med och umgås med en annan bekant. Har dock inte lust med något drama så jag låter det passera.
En annan jag är besviken på är en f.d vän som jag för några år sedan stod väldigt nära. Vi umgicks väldigt intensivt en period men eftet ett tag slutade vi att umgås. Det var ingen konflikt eller osämja. Det bara hände. Igår träffades vi på en fest och hon ville knappt titta på mig. När vi hälsat började hon prata med sin andra bekant utan att låtsas om mig. Det gjorde mig mer än måttligt förbannad och irriterad, så jag gick bara därifrån. Jag förstår mig inte på människor och i synnerhet inte andra kvinnor. Kvinnor kan vara så fruktansvärt intrigerande och falska. Jag hatar sådant.
Tacka vet jag min katt. När han inte vill som jag biter han till och sedan är det bra med det. Klart och tydligt. Sedan är allt precis som vanligt igen.
Dåtid, nutid, framtid.
Jag vet dock att jag är själaglad över att ha sluppit orten jag är uppvuxen i. Förutom alla gamla minnen som jagar mig kan jag verkligen inte relatera till de människor som bor där; inskränkta, egocentrerade och totalt uppslukade av materiella ting. Jag känner mig totalt alienerad. Lite samma känsla fick jag med mina gamla vänner. Det kändes som om vi var från två helt olika världar. De har pojkvänner och blivande makar och vill ha barn och hus och hela den baletten. Det vill jag också en dag, men inte nu. Jag vill inte att min största uppgift i livet ska vara att vara mamma och maka. Jag vill vara min egen ett tag först och göra roliga saker och testa mina vingar innan jag slår mig till ro och bygger på något större. Kanske är jag fortfarande ganska omogen, måhända ett symtom av mina tidigare erfarenheter. Jag kan endast spekulera.
Sedan jag kan även konstatera att jag hellre fortsätter att se ut som en rebellisk tonåring än som en uptight tant i små märkeskläder och fejksolbränna. Hujedamig.
Livet och livskvalitet.
Apropå ättestupan påminner det mig om en diskussion jag hade med en bekant häromdagen. Vi diskuterade det faktum att vi i dagens Sverige värderar livet högre än livskvalitet, något båda tyckte var förkastligt. Jag är av den åsikten att jag hellre lever ett kort men friskt liv, än ett långt i plågor. Jag förstår inte varför man tvingar människor som är svårt sjuka att leva trots att de inte vill leva. Jag tycker det är inhumant. Ett exempel är en ung kille som dök från en brygga och blev förlamad i hela kroppen. Till slut fick han komma till Schweiz där han fick somna in. Jag förstår inte varför vi är så konservativa i Sverige. Jag hade också hellre somnat in än att ligga som en grönsak resten av mitt liv. Lite humanism, tack!
I-landsproblem.
Etnicitet, rasmism och generaliseringar.
Igår var det som bekant valborg och vi var först i parken och sedan på en klubb. Jag hade väldigt trevligt enda tills jag kom till busshållplatsen. En svarthyad kille som många gånger förr försökt få kontakt med mig började prata med mig och jag svarade artigt men reserverat. När jag kom på bussen hittade jag som tur var ett par bekanta som jag kunde prata med och därigenom skaka av mig honom.
När jag gick av bussen ställde jag mig och pratade med min bekant medan hon rökte. Vi såg killen gå iväg men stod säkert kvar där 15-20 minuter bara för säkerhets skull. Sedan kramades vi och gick åt varsitt håll.
När jag kommit en bit hör jag en röst som ropar. Jag vänder mig om och ser samma kille komma gående bakom mig. Jag låtsas inte höra honom och går snabbare, men han fortsätter gå efter mig. Jag tar upp mobilen och funderar först vem jag ska ringa 04.30 på morgonen, men knappar till slut in 112 på mobilen och håller den i handen, redo att trycka på "ringa upp". Han kommer ikapp mig och säger "I lost my keys on the bus" men jag bara mumlar något till svar och fortsätter gå. Till slut går han åt sitt håll men jag går för säkerhets skull ett par varv runt lägenhetshusen för att han inte ska kunna se var jag tar vägen.
Jag har varit med om påträngande svenska killar, men det är alltid de utländska som är de mest påträngande. Jag tror på alla människors lika värde, men jag litar tyvärr inte på utländska män. Vill du kalla mig rasist för det? Varsågod.
