Fördomar.
Jag får ofta höra att jag ser bitchig ut. Att jag inte ser ut som en människa som gillar att prata med andra människor. När jag öppnar munnen och börjar prata uttrycker många sin förvåning över hur "gullig" och trevlig jag låter.
Vissa verkar t.o.m tro att jag håller på med något slags djävulsdyrkan eller har en väldigt liberal syn på droger bara för att jag går klädd i svarta kläder. Det är rätt intressant hur mycket människor kan anta om en bara genom att titta på en. Det sorgliga är att vissa människor aldrig vågar gå emot sina fördomar för att se om de stämmer eller ej.
Jag gick ut gymnasiet med över 18.0 i betyg. Lever enligt Straight Edge och brukar och således inte vare sig alkohol, nikotin eller andra droger. Jag har sjungit klassiskt och opera sedan tonåren och några av mina största intressen är historia, klassisk musik och antika möbler. Som person är jag inte alls speciellt bitchig eller farlig utan egentligen väldigt snäll och trevlig. Beat that!
Never judge a book by its' cover...
Samhällets cancersvulst.
Jag blir upprörd när människor gör så här. Inte för att de ifrågasätter mitt utseende. För det mesta trivs jag ganska bra med hur jag ser ut och jag tycker att både mina kläder och mitt smink passar mig och ger mig ett karaktäristiskt utseende som sticker ut ur mängden. Den som gör mig upprörd är att vissa människor är så ohyffsade att de faktiskt anser sig ha rätten att bete sig så, som något slags apor. Jag tycker det är ett skamligt beteende. Jag må se annorlunda ut jämfört med "en vanlig Svensson". Jag kanske t.o.m ser lite vulgär ut enligt en del. Men jag är oavsett mitt utseende och stil en väluppfostrad och artig ung kvinna som visar respekt för min omgivning. Det är mer än vad man kan säga om dessa människor. Dessutom gör jag inte allt för att passa in och bli accepterad av min omgivning. Den här kvinnan fogar sig inte för någon!
Jag önskar att fler människor kunde inse att utseende inte säger så mycket om en människa egentligen. Och framförallt önskar jag att fler människor insåg att ett välpolerat yttre inte rättfärdigar ett opolerat och ohyffsat inre.
Jag är jag, och jag gör det med stil!
I-landsproblem.
My last goodbye.
Jag är enligt de flesta snygg, ganska allmänbildad, intellektuell, besitter stora kunskaper inom mina intresseområden, har väldigt hög EQ och är för det mesta en väldigt omtänksam och reko tjej. Även solen har sina fläckar, men för det mesta väger mina goda sidor med råge upp de negativa sidor jag besitter. Jag är helt enkelt för bra för att slösas bort på människor som inte har vett att inse mitt värde. Ord är i slutändan bara ord, och i det här fallet säger en handling mer än tusen ord.
International EBM-day!
Idag är det International EBM-day. Därför kommer här lite trevlig EBM/Futurepop/Industrial.
Vill speciellt rekommendera den sista, då den har en helt fantastisk text som jag använder som mitt mantra när jag mår dåligt.
Mr. Right
För min del har jag insett att kärlek inte är något som kan skyndas fram. Man kan vara öppen och beredd att pröva sina vingar, men kärlek är inget som går att forcera fram. Ej heller handlar det om hur mycket pengar man tjänar, vilken profession man har eller vilka skor man har på sig. Snarare handlar det om att personen man väljer som partner får en att känna sig som en bättre människa. Att den plockar fram alla de goda egenskaper man har och som får en att trivas med sig själv och att man pckså aktivt känner en vilja att jobba med de svagheter och brister man har. Det tycker jag är mycket vad kärlek handlar om.
När vänskap dör.
Igår pratade jag för första gången på snart 7 månader med en av mina f.d bästa vänner. Vi har inte pratat i telefon sedan vårt stora bråk när jag var i Stockholm i somras.
Det kändes så otroligt märkligt hur normalt allting kände så fort vi började prata med varandra. Människan i andra änden av luren är en människa vars liv jag inte haft riktig inblick i på 7 månader, ändå var hans röst och sättet vi tilltalade varandra på detsamma. Jargongen pågick precis som vanligt. Allting var sig likt, fast ändå inte.
Ibland träffar man människor efter ett uppbrott och man glömmer nästan varför man tog beslutet av avsluta kontakten, mycket pga. alla de rosenröda minnen man målar upp. Vi har delat så mycket med varandra sedan vi lärde känna varandra för snart 6 år sedan. Det var till honom jag ringde så fort jag träffat en ny kille, för att skvallra om allt fantastiskt jag varit med om och hur underbart allting kändes. Jag brukade fnittra som en liten skolflicka och han brukade vara nästan lika exalterad som jag över alla mina upptåg.
Det var också hos honom jag bodde under långa perioder när jag mådde som sämst och behövde ha människor runtomkring mig. När mitt 3.5 år långa förhållande tog slut var det till honom jag åkte för att slicka såren och bara hänga helt villkorslöst, för att vi förstod varandra så bra. För att jag alltid kände mig trygg och välkommen där. Jag hade t.o.m en egen nyckel så att jag skulle kunna komma när jag ville, även om han befann sig på jobbet eller i studion.
Under 1.5 år bodde jag nästan mer i Ängelholm hos honom än vad jag bodde i min egen lägenhet. Att sitta på tåget mellan Malmö-Ängelholm blev mer eller mindre vardagsmat och jag lärde mig alla små, skånska byar och orter som Kattarp, Glumslöv och Maria.
Sedan kom bråket. Det gigantiska bråk som förintade hela vår vänskap och gjorde hela situationen ohållbar. Det smärtar mig att det blev så, men det var oundvikligt. Jag vet att vi har en själslig förståelse för varandra, men med den barriär som finns mellan oss vet jag inte om vi någonsin kommer hitta tillbaka till hur saker och ting var. Det är dystert, men jag är tacksam över allt vi fick uppleva tillsammans; att klättra på "klipporna" vid Hovs Hallar i kängor, spontan-bila till Båstad mitt i natten pga. tristess, gå i Helsingborg ljumna sommarnätter och blicka ut över havet och inte minst att bara köpa galet mycket lösviktsgodis på Bogart's och svulla framför Family Guy och Simpsons.
Tack.
Dagens ungdom.
När jag ser vissa yngre människor kan jag inte riktigt låta bli att känna viss sorg. Måhända har jag inte riktigt en rättvis bild av min egen ungdomstid eftersom jag aldrig riktigt levde så som många av mina jämnåriga gjorde, men jag tycker mig ändå se en förändring i samhällsklimatet. Dagens tonåringar ter sig väldigt mycket hårdare och kaxigare än när jag själv var tonåring och alkohol och droger verkar krypa allt längre ned i åldrarna.
På nyår ringde en 17-årig bekant till mig kl. 05 på morgonen och undrade om det fortfarande var fest. Varför var han inte hemma då? Visste hans föräldrar om att deras 17-åring befann sig på malmö stads gator sent på natten och hur mycket alkohol han konsumerat under den kvällen?
Jag är förvisso litegrann utav åsikten att man måste lära av sina egna misstag, men ibland vill jag bara skaka om vissa av de här ungdomarna och fråga vad de egentligen tror att de sysslar med.
Jag tänker inte säga att det var bättre förr, men vissa saker förstår jag helt enkelt inte.
/Moraltanten
Viktiga budskap.
Jag tycker inte om hiphop nämnvärt. Faktum är att jag tycker det mesta är vedervärdigt dåligt, speciellt den amerikanska gangster-rappen där det mesta verkar gå ut på systematisk kvinnoförnedring och att ha ihjäl varandra. Inom svensk hiphop finns det dock ett par guldkorn, t ex Timbuktu. Den här låten tycker jag är genial eftersom den beskriver det segregerade svenska samhället så väl, sett ur båda perspektiven. Den har också ett väldigt viktigt budskap.
Regression.
En ekande tomhet pulserandes inom mig.
Mitt mantra att inte falla, att finna tröst.
Det undermedvetnas kamp.
Många människor i dagens samhälle mår otroligt dåligt. Få vågar dock erkänna det eftersom det är skamligt att lida av psykisk ohälsa. Det är på något vis lättare att säga att man har diabetes än att man lider av depression eller social fobi. Ändå beräknas ca 75% av befolkningen någon gång under sin livstid behöva psykologhjälp för att få bukt med sitt själsliv. Bör alla dessa människor skämmas? En ännu viktigare fråga är varför problem som är så utbredda i samhället ses som något "sjukt" och tabu. När så många människor drabbas av en liknande problematik, borde vi inte istället leta fel i samhället och dess konstruktion?
Anledningen till att jag skriver så öppet om mina tankar är att jag vet att det är många som känner som jag och jag tror att det kan hjälpa andra att veta att de inte är ensamma i sin kamp.
Fotbollsspelare får fysiska skador som antagligen lämnar någon form av ärr. Livet har gett mig ärr, men de bleknar mer och mer för varje år som går. För varje år som passerar lär jag mig mer och mer om vad jag behöver och hur jag ska leva för att ärren ska blekna, tills det att det bara finns en svag förnimmelse av dem om man verkligen letar och gräver. Jag är hoppfull att den dagen ska komma.
Stolzes herz.
Idag skriver jag inget speciellt. Jag låter musiken tala för sig själv.
Söndag.
Ibland blir man trött av att tänka så mycket, rent ut sagt utmattad. Det hade varit skönt att bara kunna släcka ner hjärnkontoret ett tag, vara en sådan där bekymmerslös människa som bara tar dagen som den kommer. Det har aldrig varit min starka sida. Jag får lite panik av att inte planera och strukturera.
Istället för att grubbla sönder mig själv ska jag försjunka i lite bra film. Hade tänkt mig att plöja igenom dessa underbara kostymfilmer idag:
Att vara nörden.
Sitter och kollar på Made som idag ska göra om en "nörd" med aspegers syndrom och ADHD till en "Ladies' man". Jag finner det lite extra jobbigt att titta på det eftersom jag vet hur det är att vara i hans situation. När jag var tonåring var det nästan inga killar som tittade åt mitt håll och gjorde de det var det bara för att låta glåporden hagla över mig. De brukade t.o.m förfölja mig, spotta på mig och knuffa in mig i skåp.
Jag vet hur det är att bli utstött och att finna sig själv sist på listan över tjejerna i klassen. Den där magiska listan som visar vem som är sötast respektive fulast i klassen. Jag vet också hur det känns att aldrig riktigt bli sedd för den man är och att man har en stämpel på sig omöjlig att ta bort.
För min del hände något i sena tonåren. Jag började plötsligt, enligt andra, se bra ut och bli accepterad för mina något udda intressen. Jag slutade aldrig vara en nörd, men jag blev en snygg, eftertraktad nörd. Helt plötsligt fick jag inte längre tunghäfta varje gång någon pratade med mig och jag satt inte och tänkte efter i en kvart innan jag sa något.
Jag kommer dock alltid minnas min uppväxt och mitt hjärta komma alltid slå lite extra för de där utstötta, missförstådda människorna som ingen riktigt vill vara vän med. De där som gömmer sig på toaletterna om rasterna för att få vara ifred. De där som går till skolan varje dag med en stor klump i magen som ingen kan råda bot på. De där som ljuger för sina föräldrar om sin utsatthet på grund av skam och rädsla.
Jag kommer alltid vara på er sida.
Tant stillar nyfikenheten.
Många undrar varifrån jag får mina konstiga namn. Här har ni svaret:
Skådespelaren Bela Lugosi som Dracula anno 1931.
Gruppen Tant Strul med en av mina favoritlåtar:
Tant tipsar!
Under renässansen och barocken var countertenorer mycket vanliga. De användes då för att sjunga altstämmor medan kastratsångarna sjöng sopranstämmorna. Detta på grund av att kvinnor sällan deltog i musiklivet.
En kompositör som komponerade många verk för just countertenorer var Henry Purcell, som själv var just countertenor.
Filmen Farinelli: il castrato är för övrigt en fantastisk skildring av en kastratsångares liv. Rekommenderas varmt!
Nonsense.
lägger band på alla känslor precis som man bör.
Du döljer dig bakom en mur av glas,
liten och hjälplös och rädd för att gå i kras.
Du blickar ut över världen som gjort dig så illa,
baddar dina sår så rädd för att trilla.
Du plåstrar om ditt hjärta och din nakna själ,
den som en gång var din akilleshäl.
Ålderskomplex.
Jag tänkte på det där med ålder häromdagen. I dagens samhälle pågår något slags hetsjakt på ungdom och många äldre uttrycker sin önskan över att få vara tonåring och bekymmersfri igen. Jag förstår inte deras önskan någonstans.
Jag fick min första ålderskris när jag fyllde 20. Då kände jag att ungdomen var över och att det var dags att rycka sig i kragen, litegrann "klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-stuket". Jag tyckte det var skitjobbigt att bli så "gammal" och jag kollade ofta mig själv i spegeln och irriterade mig på skrattrynkorna runt ögonen.
Vid 23 års ålder tycker jag det är ganska skönt att ha blivit lite "äldre". Jag skulle aldrig vilja åka tillbaka till min tonårstid igen, till perioden av massa tonårshormoner, överväldigande existentiell ångest, grupptryck och en stor undran om vem fan man egentligen är. Jag vet fortfarande inte helt vem jag är. Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv, saker som får pusselbitarna att falla mer och mer på plats.
De senaste åren har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Det har gett mig en helt annan tro på mig själv. En säkerhet jag aldrig ens hade kunnat drömma om när jag var i tonåren. När jag var sådär liten och svag och världen kändes som ett enda stort virrvarr av känslor och mindervärdeskomplex.
Idag ser jag mig själv litegrann som en amason. Jag är inte menad att stryka medhårs. Det ska synas och kännas när jag kommer. Hellre beröra och bli avskydd, än att inte beröra alls. Hellre ångra det man gjorde än det man aldrig gjorde.
Jag tycker att man borde hylla ålder lite mer. Äldre är trots alltid äldst och med ålderdom kommer visdom.
Jaget.
Jag tänker inte döma mig själv för hårt. Att göra misstag är en del av att vara människa och för varje mina jag trampar på, lär jag mig något nytt. Måhända är jag lite skadeskjuten ett tag, men det är också en del av att vara mänsklig. Utan att fela och att lära sig nya saker avstannar vår utveckling. Jag försöker att omfamna alla nya erfarenheter och och dra lärdom av de misstag jag gör. Det är inte lätt, men vem sade att livet skulle vara det?
Den allvarsamma leken.
Läste ut Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg i natt. Jag kommer ihåg hur fångad jag blev utav den första gången jag läste den för några år sedan och nu kände jag att det var dags att åter svepas med in i denna fantastiska historia. Ämnet är så klart kärlek, olycklig sådan, och det är så bitterljuvt att jag nästan inte vet var jag ska göra av mig själv. Det här är ingen munter bok. Den är tung och full av massa svek, lögner och förakt, men den är fortfarande en av de vackraste kärleksskildringar jag någonsin läst, om två människor som lever åtskilda från varandra, men ändå aldrig slutar älska varandra. Den får mig osökt att tänka på filmen Lust och fägring stor av Bo Widerberg, vars kärleksskildring också är så otroligt vacker men ack så destruktiv.
I still believe.
Mitt riktigt stora intresse för musikaler kom någon gång i tidiga tonåren då jag hörde "Du måste finnas" ur Kristina från Duvemåla. När jag sjöng den på avslutningscabareten i 9:an visste jag att det var sång jag ville hålla på med.
På gymnasiet sökte jag mig till det estetiska programmet med inriktning musik och ganska snabbt insåg jag att min nisch var åt musikal och opera. Min röst har alltid funkat som bäst där och det är i de höga oktaverna jag hör hemma. Allting bara flyter på och det är en så otroligt härlig känsla att känna rösten bara flöda genom kroppen. Hur allting i hela kroppen samverkar för att uppbringa dessa toner.
Ikväll sitter jag och lyssnar på en väldigt vacker låt ur Miss Saigon, som jag och en av mina, vid den tiden, bästa vänner sjöng på en konsert i skolan. Den är förknippad med så otroligt många minnen, vackra så väl som sorgsna.
Dialog.
- Du är en rätt dålig psykiskt sjuk.
- Vad menar du med det?
- Att du uppfyller kraven för "psykisk sjukdom" ganska dåligt. Om du är psykiskt sjuk, vad är då de som uppfyller kriterierna för bipolär sjukdom, borderline, schizofreni och andra sjukdomar?
- Jag vet inte riktigt..
- Visste du att 75% av befolkningen någon gång under sin livstid anses vara i behov av psykologhjälp? Om du räknar in alla dessa människor i kategorin "psykiskt sjuka" och sätter dem i samma båt som du så blir det nog ganska trångt. Kanske måste ni till och med hyra in fler båtar för att få plats.
Jag gillar min psykologs liknelser.
Tant tipsar!
Jag är mycket nöjd med att ha funnit dem. Måhända är mina grannar av en annan åsikt.
Det var en gång.
Jag vill lägga förband om ditt hjärta,
blåsa bort sorgen ur din själ.
Likt morgonens första solstrålar,
vill jag smälta daggen från ditt sorgsna anlete.
Ty, min kära, morgonens dimma är numera ett minne blott.
Likt höstens trädkronor vill jag visa dig en hel palett av färger.
Likt vårens första knoppar vill jag väcka dig till liv.
Jag vill vara jordskalvet som väcker dig ur koman,
förlöser dig från dina bojors kalla tvivel.
Detet och Överjaget.
Detet och Överjagets bittra kamp: 1-0.
Monolog.
- Men det går ju inte.
- Varför går inte det?
- För att jag måste ta hänsyn till vad alla andra vill.
- Vem är alla andra?
- Familj, vänner, alla runtomkring mig.
- Varför måste du ta hänsyn till dem när det är ditt liv?
- För att ibland känns det som att jag lever för alla andra utom mig själv. Att jag måste göra allt som förväntas av mig. Förvalta min intelligens, som ibland känns mer som en börda än en gåva, eftersom jag sönderanalyserar allting och ältar saker till förbannelsen. För att jag inte kan nöja mig med att saker bara är. Alla har så mycket åsikter om vad jag ska bli och vad jag ska göra med mitt liv. Och enligt massmedia är man ju typ nästan lastgammal vid 40 års ålder och innan 30 måste man leva och förverkliga sig själv. Villa, volvo, vovve och hela kittet, du vet. Och så en massa snoriga ungjävlar som springer runt ens ben. Och samtidigt som man ska göra karriär, vara en jävligt bra moder och maka, ska man samtidigt se snygg och smal ut trots att man kanske precis pressat ut ett par ungar som gett en ärr och bristningar både här och där. Hur fanken går det ihop?
Men om jag är ung och ska njuta av min ungdom nu, hur ska jag hinna göra det samtidigt som jag ska göra allt det andra? Tiden räcker inte till!
I gott bevar.
En av mina absoluta favoritlåtar ur Kristina från Duvemåla:
Minns du Duvemåla hage
där jag väntade på dig
Invid grinden ska jag stå och vänta
tills du åter är hos mig
Och tiden ska stå still
för alltid om du vill
I natt ska en stjärna tändas, den ska lysa klart
Den lyser dig väg, du och jag, vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vakt
det vet du att jag har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar
Handgranat.
Jag kände mig så fruktansvärt yr, illamående och kallsvettig innan jag lyckades samla mig själv igen. Nu förstår jag hur det känns när man tappar kontrollen över sin kropp.
